Puttelinas

 

Brev från himlen 

Se mig vinka, 
blunda så ser du, 
jag lovar att jag ska vinka extra mycket 
så du inte kan missta dig. 
Var inte rädd. Jag mår bra, 
jag lever i ditt hjärta. 
Jag ser och jag älskar, 
visst känner du min kärlek?

Överallt där du är, finns jag. 
Överallt du går, går jag.
När du sover, sover jag bredvid.
Jag är aldrig ensam, aldrig går jag själv.

Fast mina fotavtryck inte syns, finns jag. 
Fast min röst inte hörs ut, skrattar jag. 
Fast mina armar inte kramar så det känns, 
så visst kramar jag.

Vi syns igen det vet både du och jag. 
Gråt inte, dina tårar faller till marken. 
Skratta istället, jag vill se dej glad.
Livet är så mycket oändligare än du tror, lilla mamma.

 

 

För ett år sedan kämpade vi för fullt inne på förlossningsrum nr 9 i Lund. Värkarbetet tog lång tid eftersom jag blev igångsatt. Jag blev lovad all smärtlindning som tänkas kunde. Men bäst var väl ändå lustgasen. Dem fick sätta epidral på mig två gånger eftersom den tog snett första gången. 

Martin hjälpte mig något så otroligt och jag hade inte klarat en sekund utan honom vid min sida.

Efter nästan ett och ett halvt dygn. kl: 18.10 föddes det en liten flicka. Jag andades ut. Smärtan försvann helt. Rummet var helt tyst. Martin satt kvar vid min sida och vi kramade varandra. Vår barnmorska frågade efter några minuter om vi ville veta om det var en flicka eller pojke.

Det var över nu. 

En Molly var det. Den sötaste lilla flickan jag sett. Svart hår på hela huvudet. Sötaste lilla uppåtnäsan du kan tänka dig. Fortfarande så varm och go. Men helt tyst. Helt tom. Hur kan en sådan vacker varelse få lov att gå miste om livet. Hur kunde det vara meningen att vi inte skulle få se henne leva?

 

 

Ett år har gått.

 

Det har varit det värsta året i hela mitt liv. 

Jag har aldrig ens vågat tro att man kan må så här dåligt. Den Ida som jag trodde jag var blev som bortblåst och istället förvandlades jag till en sorgsen, grå och deppig Ida. En Ida där oavsett om jag upplevde skojiga saker omkring mig så var ändå stenen i mitt bröst så tung så den tog överhand.

Och det gör den fortfarande ibland. 

 

Detta året har varit en bergochdalbana utan dess like. Jag kommer inte vilja blicka tilbaka till detta år. Jag kommer inte vilja försöka minnas hur jag har mått år 2012. Jag vill spola över hela året och trycka på delete. 

 

Jag vet att sogen efter Molly aldrig kommer försvinna. Men jag vet också att vi har kommit en bra bit på vägen med att kunna leva med sorgen. Kunna hantera den och välja att minnas den fina flickan som vi faktiskt ha glädje av i 8 1/2 månad, i min mage.

 

Idag ska vi gå till Mollys grav. Vi ska skicka upp en rislampa där det kommer stå hur mycket hennes mamma, pappa och lillebror saknar henne. Det kommer stå hur mycket vi älskar henne.

 

Idag för ett år sedan dog Molly i min mage. Livet rann ur henne och hon försvann ifrån oss. För ett år sedan förändrades vårt liv. Vårt barn dog i magen och inget skulle mer bli sig likt.

All förhoppning. All längtan vi burit på så länge. Försvann i ett ögonblick.

Jag kommer aldrig glömma den dagen. Dagen då mitt barns hjärta slutade slå och jag kunde inte göra något för att rädda henne. 

Jag kommer förgäves undra vem hon var. Vem hon skulle blivit.

Hur skulle hon ha sett ut. 

 

Men en sak är jag henne evigt tacksam över. Och det är Ludvig.

Han hade aldrig varit hos oss idag om hon inte lämnat plats åt honom. 

Vi kommer aldrig få uppleva henne här hos oss. Men hon såg till att skicka den bästa finaste lillebror istället. Vi får uppleva världens finaste lilla kille.

 

Livet är så himla svårt. Svårt att förstå. Varför vissa saker sker. För ett år sedan rasade vår värld. Jag vågade aldrig tro att jag skulle vara glad och lycklig igen. 

 

Sorgen efter att Molly aldrig fick chansen att leva kommer följa mig resten av mitt liv. Vi kommer alltid ha ett barn som vi aldrig får uppleva. Vi kommer alltid ha en grav att besöka när vi ska hälsa på vår förstfödda dotter. Molly kommer alltid att räknas med i syskonskaran. Ludvig har världens sötaste änglasyster som kommer vaka över honom.

För hon gav honom chansen till att bli till. 

Då är man väl ändå världens bästa stora syster.

Molly.

 

 

 

Någonstans i rymden finns en speciell planet
Gömd under ett stjärnfall är den som en hemlighet
Det är den plats i himlen där små änglar gömmer sig
Där bor din storasyster och hon vakar över dig

 

 

 

 

 

Det var min allra första gång jag var på seans förra veckan. Helt spontant blev det. Mia mina kära vän tänkte på mig när två andra hoppade av i den tänkta gruppen. Självklart ville både jag och Jennie med.

 

Istället för att sitta samlade i gruppen så fick vi träffa mediumet själv. 

 

 

I ett ljust rum satt en helt vanlig tjej i min egen ålder. Inget flummigt. Bara helt normalt. Nästan.

Hon frågade mig om det var någon som jag skulle vilja ha kontakt med. Ja, min pappa Michael. Hon hon började. Mycket riktigt så får hon kontakt med en man som hon förklarar precis som min pappa. Så många små detaljer som hon inte skulle kunnat gissa sig till. Alltifrån att hon berättade om ett av mina finaste barndomsminnen med pappa till att hon kände hur han mådde i slutet av sin levande tid. Jag ska erkänna att jag var skeptisk mot henne. Och jag gav henne knappt något gensvar på det hon berättade. Min innerstinne darrade jag och hade tusen frågor till pappsen! 

När vi skulle avsluta så ville jag bara fråga en sista fråga. Om hon såg någon vid pappas sida? Jag gav henne namnet Molly....Ja där va en person. En liten liten flicka som han bar i sina armar. Hon strålade ett ljus och hon kände ingen smärta eller ångest med denna lilla Molly som hon beskrev som väldigt lik mig på något vis. 

Pappa hälsade att jag kunde vara lugn. Att dem var tillsammans och hade det bra. Och att det var dags för mig att släppa taget lite... Han tar hand om henne. 

 

 

Mer behöver jag aldrig någonsin få veta. Jag fick svar på allt. Det viktigaste är att dem är tillsammans. Även om det är svårt att tro på detta så väljer jag att göra det. För så lycklig jag var när jag åkte därifrån har jag inte varit på länge! Det kändes som om jag gjort av med massor av tung negativ energi som jag tvingast bära på och jag var fylld med massor av värme istället. Jag kände en sån otrolig frid.

 

Helst av allt önskar jag att jag slapp gå till ett medium över huvudtaget. Att jag slapp gå till en person som kan få kontakt med avlidna för att få "prata" med min pappa och dotter. Men genom denna händelse så blev jag lite lugnare i det jag själv tror på. Att livet inte tar slut bara för att man dör. Utan att livet bara är en liten del av det min själ ska få gå igenom...Resan fortsätter liksom. 

 

 

Idag är det 5 år, 11 månader och 20 dagar sedan min älskade fina pappa lämnade oss. Och 8 månader och 20 dagar sedan min lilla flickas hjärta sluta slå. Jag älskar dem så högt och saknar dem varje minut av mitt liv. Den tomheten som är efter pappa och Molly går inte att beskriva. Men på något vis så finns dem med mig varje dag, varje minut. I mitt hjärta bor dem tryggt.

 

 

 

 

 

 

Ej tror jag på att hösten bara
är gula löv som faller för att dö
jag tror att livet blott förändras
till annan form inunder vinterns snö

Ej tror jag på att livet slutar
där något bräcks och multnar ner
jag tror att livets pulsar ständigt bultar
fast dolt för oss är det som sker

Jag tror att livet det är evigt
som moln och hav och mark och sjö
jag tror att död är blott förändring
-jag tror att ingenting kan dö...

Vissa dagar är bättre än andra dagar. Vissa dagar känner jag mig ny. Ny styrka finns inom mig och ett hopp har placerat sig inom mig. Mollys syskon.

Men idag är en tung dag. Styrkan är som bortblåst och egentligen ville jag nog inte vakna alls idag.

Idag ska vi begrava vår älskade dotter. Vi ska ge henne sin plats här på jorden. En plats som bara är hennes. Där kommer hennes namn stå inristat. Där kommer hennes födelsedatum att påminna oss om den värsta dagen i våra liv. Idag ska vi sänka ner hennes urna på den platsen hon kommer förena sig med jorden. Den platsen som jag kommer besöka när hon fyller år. När det är påsk. När Mollys syskon har kommit till världen. Dit kommer jag gå för att gråta över att jag förlorade den finaste lilla Molly i världen. Jag kommer gå dit och berätta att jag gift mig med hennes fina pappa. Att hon borde varit med. Jag kommer gå dit och berätta att hon alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Hon är vår förstfödda dotter och att vi aldrig någonsin kommer glömma henne.

Idag säger vi ett sista förväl till vår lilla skrutta.

Jag är en ängels mamma,
så fylld av lycka men ljusår från tröst.
Livet kan aldrig mer bli detsamma,
nu när jag tryckt en ängel till mitt bröst.

Igår hade jag en sån där tung och jobbig dag. Ibland vet jag inte hur det kommer sig att dem bara dyker upp så där utan förvarning. Utan jag liksom bara vaknar och känner den där stora tunga stenen i mitt bröst. Jag fick kämpa hela dagen på jobbet för att inte bryta ihop i tårar. Jag grät på vägen hem.

När jag pratar med folk omkring mig om Molly så är många så himla förstående. Som mina nya jobbakompisar tex. Hur fina som helst. Flera av dem är inte speciellt barnkära över huvudtaget och kan inte tänka sig att skaffa barn själva. Men dem har inga problem att prata om mitt barn och dem tilltalar henne vid hennes namn. Som det mest naturliga i världen. Som om hon finns för dem med. Det värmer så i hjärtat.

Igår vid lunchen så satt vi alla och pratade om barn. Vi pratade om Molly, om min kollegas lilla 1 1/2 åring. Och tjejerna var så gulliga i mot mig. Dem satt och spådde när mitt nästa barn skulle komma.

"Ida, jag tror det går fortare än du tror!"

Åh vad jag önskar att dem har rätt i det dem spådde! För i all saknad så finns det en otrolig längtan till Mollys syskon. Känslan att få lära känna en liten skuttbebis till i min mage är en känsla som gör att mina sorgtårar byts ut i glädje tårar. Längtan och väntan har ju liksom aldrig tagit slut för oss. Vi väntar ju fortfarande på vårat barn. Ett livs levande barn. Men det är bara en önskan, en dröm. Jag vågar knappt tänka att det en dag kommer bli så.

 

Min mamma är så stark, 
det säger faktiskt alla
Men när alla andra sover om natten 
har jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter 
kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där 
för att hjälpa henne att förstå

Lika ändlöst som strandens vågor 
och hennes smärta,
Jag vakar över min starka mamma 
som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende, 
ett leende hon tror döljer.
Men genom himlens dörr 
ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker att hantera döden 
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet 
att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma 
genom himlens öppna dörr,
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu 
så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper, 
eller lättar bördorna hon bär
Vad hon än säger, hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

Idag är det tre månader sedan jag kände sista sparken. Tre månader sedan vår lilla flickas liv slocknade i min mage. Dessa månaderna har gått så otroligt sakta. Det känns så hemskt länge sedan allt hände. Men tre månader är ingenting egentligen. Ni som har barn vet ju. Huxflux så är den lilla nyfödda bebisen tre månader och börjar bli större och få såna härliga bebishandtag. När era barn är tre månader så har man lärt känna varandra. Har koll på rutinerna och vet vad som är ett "matskrik" eller "tröttskrik". Tre månader brukar gå så fort när man får njuta av sitt lilla knyte.

Men tre månader som för mig bara har varit en helvetes massa tid. Långa dagar som jag försökt fylla med något som gör mig mindre ledsen. Tre månader månader som mamma till en död flicka. Tre månader utan min underbara Molly...

 

Men under denna tid har jag även lyckats resa mig lite. Jag har kommit riktigt långt upp för det branta berget. Jag har ramlat ner långt, några gånger. Men eftersom jag har utvecklat en sån bra teknik för att ta mig upp så vet jag exakt hur jag ska göra för att komma tillbaka till den punkten där jag var innan jag föll ner.

 

 

Kärleken till min Molly är större än någonsin.

 

Gråt ej mera min mamma,
livet hos dig blir kanske aldrig detsamma,
men låt mitt minne
bli kärlekens ljus!
Låt det alltid lysa i ert hus!

Tiden är kort, det har jag visat,
lev i värme och ljus låt inget bli nedisat!
– Det är min gåva till er. Låt aldrig mer
mörker och smärta få övertag!
Gläds istället åt var dag!

Sis Foster