Puttelinas

När oron och osäkerheten över sin tillit till kroppen tar övertag blir man liten. Liten och svag. Ledsen och förtvivlad över att jag inte längre har kontrollen över saker och ting...

 

I tisdags kväll tappade jag kontrollen över min kropp återigen. Jag miste tron om att allt stod rätt till med bebisen. Känslan av den hemska oron som jag trilskas med varje dag tog överhand. Jag tvivlade så starkt på att det jag kände var normalt och jag tyckte även att jag kände saker och ting annolunda. 

Jag har en hel annan graviditet att jämföra med. Och självklart så jämför jag känslan med att ha ett dött barn i magen hela tiden. Va det så här det kändes den dagen Molly dog? Började sparkarna att avta? Är det så jag känner nu? Det känns extremt hårt, är fostervattnet på väg att ta slut? Precis som med Molly. 

 

Så vi åkte in. Till förlossningen. Vi var mer än välkomna och det var inget snack om saken. Självklart skulle vi åka in om vi var oroliga.

Luddes CTG kurva var superfin. ( Hans hjärtrytm). Han rörde sig fint och livligt. Vi började slappna av. Men jag kunde ändå inte slappna av helt förrän läkaren hade varit inne och gjort ett ultaljud på oss.

Hjärtat slog även där. 

Men..

 

 

Då var det ju som jag befarade. Något var fel och allt kommer gå åt skogen även denna gången. Jag vägrar förlora ett barn till. Dem får helt enkelt göra något. I värsta fall ta ut honom.

 

 

Jag fick bli inlagd för yttligare kontroller dagen efter och möjlighet att vara uppkopplad hela natten så jag kunde få höra min sons hjärtljud med jämnamellanrum. Och allt såg hela tiden fint ut. Alla var så snälla och förstående. Jag började sakta men säkert lugna mig lite.

 

Igår gjorde dem flödeskontroller. Vilket betyder att dem kollar blodflöde i moderkakan., navelsträngen och i mitt blodomlopp som tillför blod till bebisen. 

 

Dem gjorde även (såklart) yttligare fostervattensmängdtest. Nu låg nivån högt. Precis som det ska vara. Lillkillen i magen gjorde uppvisning och visade hur duktig han var på att röra sig och på något vis så tror jag han ville lugna sin mamma och pappa. "Jag mår prima! Ser ni, kolla vad jag kan göra..!"

 

 

Förklaringen till att läken kvällen innan hade upplevt fostervattenmängden mindre kunde bero på olika anledningar. Deras maskiner nere på förlossningen är tydligen avsevärt sämre än dem uppe på Ultraljud. Ibland varierar mängden fostervatten beroende på hur mycket bebisen dricker och kissar. Och det var som läkaren sa till oss på tisdagkvällen. Eftersom vi har gått igenom det vi har gjort så valde hon att behålla oss för att ge oss en lugnare natt än vad vi hade haft om vi åkte hem. Så mycket var för att ge oss trygghet.

 

Idag känner nog både jag och Martin en viss eftertänksamhet till att vi fick åka in till förlossningen pga av våran oro. Vi har ju 100 % erfarenhet av att allt går åt pipan. Vi gick in i samma dörr som vi sist lämnade som nyblivna föräldrar till ett dött barn. Vi fick ligga i samma undersökningsrum som vi gjorde när dem först undersökte Mollys CTG kurva (som inte fanns). Osv osv....

 

Vi är idag i vecka 28. Och förhoppningsvis är det 10 veckor kvar till vår älskade son ska få komma ut till oss. Och 10 veckor är ju ingenting kan man tycka. Men för mig är det en evighet. 10 långa veckor av denna förbaskade oro. Väntan och osäkerheten. Samtidigt som det är 10 välbehövliga veckor för oss. Vi har fortfarande så mycket att bearbeta. Ludde har många gram och cm att lägga på sig innnan han får komma ut. 

 

 

Men denna händelse fick mig att förstå. Detta året är det värsta, längsta och jobbigaste året jag har upplevt i mitt liv. 

 

Men det kommer bli bättre. Bara inte riktigt än.

Men som den obotliga romantikern jag är så ser jag det ljuva livet i framtiden. Och det är det jag lever för. Jag lever för att jag hoppas på att en dag kommer det bli bra. 

Så länge... Ska jag försöka njuta av dem små sakerna i livet här och nu. Små saker som är dem största som finns. Familjen och vännerna. Hösten och levande ljus. Ett varmt hus och god mat i kylen. Ekonomisk trygghet. 

Och just nu- En god kopp te, en hund som värmer mina fötter och den sköna känslan att få skriva av sig här på bloggen. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var min allra första gång jag var på seans förra veckan. Helt spontant blev det. Mia mina kära vän tänkte på mig när två andra hoppade av i den tänkta gruppen. Självklart ville både jag och Jennie med.

 

Istället för att sitta samlade i gruppen så fick vi träffa mediumet själv. 

 

 

I ett ljust rum satt en helt vanlig tjej i min egen ålder. Inget flummigt. Bara helt normalt. Nästan.

Hon frågade mig om det var någon som jag skulle vilja ha kontakt med. Ja, min pappa Michael. Hon hon började. Mycket riktigt så får hon kontakt med en man som hon förklarar precis som min pappa. Så många små detaljer som hon inte skulle kunnat gissa sig till. Alltifrån att hon berättade om ett av mina finaste barndomsminnen med pappa till att hon kände hur han mådde i slutet av sin levande tid. Jag ska erkänna att jag var skeptisk mot henne. Och jag gav henne knappt något gensvar på det hon berättade. Min innerstinne darrade jag och hade tusen frågor till pappsen! 

När vi skulle avsluta så ville jag bara fråga en sista fråga. Om hon såg någon vid pappas sida? Jag gav henne namnet Molly....Ja där va en person. En liten liten flicka som han bar i sina armar. Hon strålade ett ljus och hon kände ingen smärta eller ångest med denna lilla Molly som hon beskrev som väldigt lik mig på något vis. 

Pappa hälsade att jag kunde vara lugn. Att dem var tillsammans och hade det bra. Och att det var dags för mig att släppa taget lite... Han tar hand om henne. 

 

 

Mer behöver jag aldrig någonsin få veta. Jag fick svar på allt. Det viktigaste är att dem är tillsammans. Även om det är svårt att tro på detta så väljer jag att göra det. För så lycklig jag var när jag åkte därifrån har jag inte varit på länge! Det kändes som om jag gjort av med massor av tung negativ energi som jag tvingast bära på och jag var fylld med massor av värme istället. Jag kände en sån otrolig frid.

 

Helst av allt önskar jag att jag slapp gå till ett medium över huvudtaget. Att jag slapp gå till en person som kan få kontakt med avlidna för att få "prata" med min pappa och dotter. Men genom denna händelse så blev jag lite lugnare i det jag själv tror på. Att livet inte tar slut bara för att man dör. Utan att livet bara är en liten del av det min själ ska få gå igenom...Resan fortsätter liksom. 

 

 

Idag är det 5 år, 11 månader och 20 dagar sedan min älskade fina pappa lämnade oss. Och 8 månader och 20 dagar sedan min lilla flickas hjärta sluta slå. Jag älskar dem så högt och saknar dem varje minut av mitt liv. Den tomheten som är efter pappa och Molly går inte att beskriva. Men på något vis så finns dem med mig varje dag, varje minut. I mitt hjärta bor dem tryggt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har återigen fått lite bloggkärlek av fina Christin! Hon gör mig mållös med hennes beskrivning om min blogg och det glädjer mig att hon gillar och läser mig här på Puttelinas! 

 

Bloggen för mig betyder väldigt mycket. Till en början, 2007, så var det mest en typ av kommunikation mellan mig och min familj, mig och mina nära vänner. Mest för att vi skulle få ta del i varandras vardag i form av text (som är annat än bara ett vanligt Hej-hur-mår-du-medelande.)

Och jag har nog till största del behållt bloggen så. Som ett litet kryp in för mig och mina nära och kära. Men även för bekanta och även helt främmande personer. Jag är glad att jag har bloggen och uttrycka mig i. Där man ibland kan få läsa lite mer av mina innersta tankar. Eller bara få se en bild på min vardag. 

 

 

 

Men så är det ju så att jag läser ju själv en hel del bloggar om dagarna!

Och jag skickar vidare lite bloggkärlek här till bloggar som inspirerar mig. Och jag valde bloggar där jag inte personligen känner personerna bakom. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att Nickelilltroll snart blir 22 år verkar vara omöjligt för min hjärna att ta in. Vi hade en jättemysig helg med bara Nicklas. Det behövdes inte pratas en massa. Fast klart gjorde vi det oxå. Men det viktigaste var att bara få vara tillsammans. Bara det här med att få skratta åt vardagliga saker. Som hur jag fnissade till för mig själv i fredags morse när jag ser och kommer ihåg att även han hyvlar ost precis på samma värdelösa vis som jag. Pulkabacke! Eller hur ofantligt lillebroraktig han är. Ligger inne i rummet och spelar dataspel, kläderna ligger i en hög mitt på golvet. Hans mobil ringer tiotusen gånger i timmen, typ. Hur han sprayar flera liter hårspray i håret osv. Men vi har även gapskrattat åt hur storesysteraktig jag är! När jag konstant frågar honom om han är hungrig. Eller om allt är ok. Eller hur jag "springer" efter honom på perrongen när han skulle åka hem, och Martin frågar var jag ska och svarar bara " ska bara se så han hittar rätt..." men då har han i själva verket redan hoppat på tåget och sitter på sin plats och Martin får släpa med mig tillbaka till bilen.

 

Ne. Min lillebror kommer alltid vara lillebror och liten i mina ögon. Jag kommer alltid känna att jag vill ta hand om honom. Även om det vissa gånger är han som tar hand om mig. 

 

Vi konstaterade att nästa gång han kommer ner hit och hälsar på så är han morbror åt en liten pojke! Han försökte dölja det, men han log med hela ansiktet när vi kom på det=)

 

 

 

 

I måndags kom min Jennie hitfarandes från norr. Som ett skott kom hon då hon visste att jag skulle vara hemma och vara sjukskriven. Jag varnade henne för en mycket tråkig och gnällig Ida som sällskap men inte skrämde det henne. Och ingen är ju gladare än jag. 

Vi har varit mjukisklädda. Fikat. Lagat mat. Fikat. Kollat på film. Jennie har städat heeela mitt kök. Och jag är henne evigt tacksam! Vi blev spontaninbjudna på seans, som faktiskt förändrade våra liv. ( det kommer jag berätta mer om i ett annat inlägg) Vi har fortsatt varit tagna av seansen och sedan bara umgåtts och njutit av varandras sällskap.

 

I natt hämtade vi en styck lillebror som även han huxflux satte sig på tåget för att fara ner hit till oss nere i SKåne. Nicklas var med om något mycket hemskt i veckan. Han fick tyvärr bevittna en arbetsplatsolycka då en man blev ihjälkörd av en stor lastare mitt framför ögonen på honom. Usch. Det önskar jag att ingen skulle behöva se. Allt gick mycket fort och händelsen var omöjlig att förhindra. Nicklas har fått jättestöd och hjälp från sitt jobb i form av krishantering och samtal med psykolog. Men han kände att han behövde komma ifrån lite och han är ju alltid välkommen ner hit till oss. Känns skönt i en storasysters hjärta när man kan få ro om sin lillebror när han inte mår bra. Så idag har vi slappat här hemma han och jag och nu ikväll så blir det öl (inte för mig då såklart..) tacomiddag och bilspel. Fredagsmys med andra ord!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min söta lillasyster är här på besök i helgen. Såklart vill hon umgås med mig och Martin . Men ingen resa som inte har en hundutställning med sig. Två flugor i en smäll, som vanligt. Så , imorgon ska jag följa med henne till Sofiero på hundutställning. Kravet var; att jag ska ha den bekvämaste stolen och bästa placeringen för att kunna fota vovvarna så bra som möjligt.

 

Denna gång fick en av Malins hanhundar följa med ner hit. Junior. Världens skelgris. Han och Puzzel går jättefint ihop, trots att det är två hanhundar. När vi fick Puzzel av min syster så gick det till på följande sett: att på vårat gratualtionskort som vi fick när vi fyllde 26 år, så stod det att vi fick en hund av henne! (året innan fick vi Maccis av henne, nertransporterad 50 mil!) Vi fick då välja mellan Puzzel och hennes då lilla valp Junior. Herregud, vi hade ju knappt pratat om att skaffa hund. Men Puzzel som då var två år, lugn, rädd för sin egen skugga, i behöv av massor av egentid och kärlek av sin ägare, kändes som det rätta valet. Idag när man ser hur fin Junior har blivit och vilken mysig hund han är så funderar man lite kring om vi gjorde rätt val. Och självklart gjorde vi det! Vi kunde inte få en bättre hund än vår älskade Pufflet. Men Junior är allt fin han med! Han ska förresten kanske få bli pappa för första gången nu till våren! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag är jag hemma och sjukskriven. Min foglossning gör sig som vanligt numera tillkänna och jag får helt enkelt lyssna på det. Det känns konstigt att jag har fått order om att bara vara hemma och ta det lugnt. Vila upp mig. Jag har lite svårt för det måste jag säga. Jag har redan hunnit tänka flera gånger nu på förmiddagen; jaha, vad behövs göras idag. Jag kan ju passa på att tvätta, plocka ur diskmaskinen osv osv. Men nej. Det är där jag måste stoppa mig själv lite. Kanske vänjer jag mig. Kanske inte. Hur som helst så säger ju kroppen till när jag ska vila ialla fall.