Att drömma om den jag kommer bli
Farfar berättade om en ung mamma som han träffade på under en av hans promenader. Den unga mamman hade sin lille son gående bredvid sig. Iklädd galonisar och gummistövlar. Såklart, det var ju regnigt och blött ute. Helt plötsligt siktar denna lilla kille in siktet på en stor vattenpöl och tar sats och hoppar allt vad denna lilla kropp klarar! Farfar skrattar åt det livliga barnet. Och mamman lika så. Pojken gör yttligare ett hopp som resulterar i något som kan likna en dykning. Rätt på magen. Mitt i vattenpölen. Farfar skrattar lite mer tveksamt och tänker att nu blir väl ändå mamman kanske lite arg. Men nej då. Mamman skrattar vidare med farfar. Barnet såg lyckligare ut än någonsin.
Sådan mamma vill jag bli. Kläder är till för att tvättas. Och hur kul är det inte att hoppa i vattenpölar! Jag tror att i vissa fall kommer jag ta steget ännu längre och hoppa med mitt barn i vattenpölen. Jag kommer vilja vara med i mitt barns lek. Och jag kommer vilja uppmuntra till lek. Livet kan vara en fest, om man väljer att det ska vara det. Sedan att man drabbas av livets baksidor, det är inget vi kan styra. Men att mitt barn ska få hoppa i vattenpölar det är härmed ett löfte!
Gud vad jag längtar till den dagen.
Bild: Ingen vanlig dag
Helg i bilder
Eftersom jag gillar att fotografera och så, så lägger jag upp lite bilder ifrån helgen.
Visst skulle man kunna tänka sig en sådan här goding..I en vecka kanske. Sedan hade jag tröttnat på att vara rädd för att trampa på den lille. Eller rädd för om katterna skulle trampa på den. Ja, för så små var dem.
Det bjöds på fika hos Jennie & Iza. Smaskig chokladtårta med grädde. Vi kollade på gamla kort från den ljuva tiden. Då när vi var unga, smala och snygga. Så roligt vi har haft det ( och har det fortfraande vill jag ju tillägga). Jag blev helt varm i kroppen när jag såg dessa fina korten på oss. Vänner som håller ihop i vått och tort.
Åh här är lilla Mischa! Denna kisse födde min katt Mimmi när jag bodde i Trosa. Den hade ett M i pannan och det var ödet att Malin och Magnus skulle ha henne. Vi träffade Mischa och hennes husse och matte hemma hos dem i deras fina lägenhet mitt i stora staden. Så mysigt att få träffa dem! Det var verkligen år och dagar sedan vi sågs. Är glad för att ha hittat kontakten med dem!
Min syster har flyttat till ett nytt litet hus ute på landet. Gissa om jag blev förälskad. Så perfekt för ett ungt par som Malin och hennes Nicklas som inte vill bo inne i stan. Detta rustika golvet ligger inne i deras vardagsrum. Dem ska fixa det. Slipa måla. Men jag tycker det var häftigt som det var. Det talar lite historia.
Tacomiddag hos mamma. Mello och godis. Skrattanfall med syster. Ljuvlig kväll.
Promenad ute på landet. Det riktigt känns hur frisk luften är. Och så tyst. Man kan
nästan störa sig på hur högt vinden låter.
Vi.
Lite urplock från våran välbehövliga helg upp i Södermanland.
Våga tro igen
Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
Hemma igen efter en helg uppe hos familjen och vännerna. Jag har laddat mina batterier som ännu går lite som på sparlåga. När man går på sparlåga är det viktigt att ladda på med energi rätt så ofta för att klara sig.
Tror ni våren är på G? Vågar vi hoppas på att vintern sakta börjar sina?
Jag vill verkligen tro på det iaf!
För oss
"Det är för oss solen går upp"
Skulle kunna sitta så här hela dagen lång! Men det vankas torskrygg till lunch och det vill man ju inte missa:)
Söndag
Långfrukost. Långpromenad i solen. Fika med nydöpt bebis och hennes föräldrar. Lugnt och skönt framför brasan. Och nu väntas middag med familjen. En riktigt skön söndag med andra ord. Ändå kan inte tankarna om hur allt skulle varit om Molly var med försvinna. Det hade varit hennes första resa upp hit. Hon hade fått ligga på en liten filt framför brasan. ( livrädd för att någon av mosterMalins hundar skulle trampat på henne:)) Hon hade fått gå från famn till famn här hemma. Spjälsängen som mamma köpte hade inte behövt stå nermonterad på vinden som den gör nu. Livet hade varit så annorlunda om hon bara hade varit hos oss. Men trots allt, så är det en skön söndag. Det är vår i den fortfarande lite isiga luften och solen värmer riktigt gott. Det är såna här dagar som ändå gör livet värt att njutas av!
Mys
Denna helg är minsann fylld med massor av mys. Mys med vänner och familj. Jag får mig en riktig dos av kärlek och känner mig pigg och glad över att få komma iväg lite. Än så länge har vi varit på lite små utflykter, fikat, suttit och pratat och skrattat framför elden! Man har fått bli sådär varm och rosig av knastrig eld i vedspisen. Både min mamma och min syster bor på landet. Och det är något visst lugn över dessa hemmen. Tystnad utan dess like. Jag tror ni förstår att jag myser:)
Snuttiplutt
Idag har jag fått gosat med tre små chiwawa valpar. Sex veckor gamla och så pluttiga. Jag kan nog inte kalla dem för hundar, utan mer någon blandning mellan hund/katt/råtta:) Så söta!
Malisen
Söta, fina lilla Malisen. Tänk så fort tiden har gått. Denna lilla parvel har hunnit bli 5 månader! Det känns som om det var igår jag fick ett sms av hennes pappa klockan tre på natten där han skrev om hennes ankomst.
Det är så synd att jag bor så långt ifrån Amalia och hennes föräldrar. Jag vill ju inget hellre än att följa denna lilla goding i hennes utveckling och se henne växa sig större. Jag är glad att hennes mamma har skaffat sig en blogg så jag får ta del av deras vardag på något sett.
Nu i helgen ska Amalia döpas. Familj och vänner kommer vara där för att "hylla" henne och hälsa henne välkommen till våran värld. Tyvärr ska inte jag och Martin gå. Vi gjorde ett val ganska så snabbt efter allt med Molly hände. Jag hade ju hoppats på att jag skulle ändra mig och känna mig starkare så jag inte skulle missa denna händelse. Men tyvärr gör jag inte det. Så vi har tackat nej. Det skär lite i hjärtat att jag inte kommer vara där. Men jag vet att det är är rätt beslut. Det skulle vara att plåga oss själva. Att behöva sitta och lyssna på livets mirakel när ett barn föds osv. När det är det ända vi inte får uppleva. Vi fick aldrig vårat mirakel. Och därför vill vi inte utsätta oss för detta...
Jag hoppas jag i stället kan vara med när denna lilla loppa fyller 1 år! Det är
lite tid kvar tills dess, men tiden går ju så fort sägs det;)
Ingen semla men en redig pysselmaja!
Det blev ingen semla för mig igår. Hade faktiskt glömt bort det. Men påmindes ändå rätt så snart när man var på affären. Men det fick bli kanelbullar itsället för min del. Det går går lika fint! Sen på kvällen kom Linda&Daniel och då blev det även en liten chokladboll som fick göra bullen sällskap i magen. Dock har jag ju redan njutit av ett antal såna här goa gräddiga bullar i år. Så jag tror inte det gjorde något att jag missade att äta en just igår.
Åt ni semla igår?
Just nu är det väldigt mycket en pyssel-Ida som går och trosar här hemma. Hela bordet är belamrat med tyger som ska kunna bli något piffigt här. Igår kunde jag i vanlig ordning inte sova. Gick upp efter en stund av vänd och vrid och skrev en lista på allt jag ville pyssla med. Helst skulle jag kunnat sätta händerna i målarburken direkt just då, men listan får minsann vänta med att bockas av på dagtid i allafall!
Jag får passa på att pyssla nu medan jag har tid. Så dagarna flyter på. Och det finns nog inget som stimulerar mig mer än just pyssel, måla och piffa. Det är den bästa terapin för mig.
Har jag för många tankar jag behöver skingra. Ja då målar jag något, nån möbel, eller bara nån liten korg. Eller så ställer jag mig och styrker. Viker kläder. Syr en ett kuddfodral eller nån gardin. Har jag inget tyg så syr jag om något jag har liggandes här hemma. Sen efter en stunds av handarbete så är jag betydligt lugnare och lättare i huvudet. Det är mitt sätt att bearbeta jobbiga tankar.
Kram
Lika som bär
En liten Ida. Min första sommar.
Vi tittade i våra fotoalbum igår. När vi var småttingar. Och jag kan ju berätta att vår älskade Molly verkligen var sin pappa upp i dagen! Hon var en kopia av Martin när han var nyfödd. Dem runda goa kinderna, det mörka håret, formen i ansiktet. Det ända som skulle kunna urskilja dem var att Molly hade min lilla näsa.
Annars så var hon allt pappas tös den där Molly.
Denna fina text skickade Mollys faster till mig igår. Så fin.
Tänk om det kunde vara så enkelt. Då hade jag kunnat bli hel igen.
Om tårar kunde bygga en trappa och minnen en gränd, då skulle jag
gå rakt upp till himlen och ta med dig hem igen
Hallen
Igår fick hallen sig en liten förändring. Hallen är svår tycker jag. Tror inte jag har kommit på hur jag vill ha det där ännu. Igår fick den lilla byrån som tidigare stod i barnrummet komma ner ett tag. Det viktigaste i en hall är ju förvaring.
Vi får väl se hur länge jag vill ha det så här=)
Hallen är väldigt viktig att den är och känns "rätt". Det är lite som ordspråket; "Du har bara en chans att göra ett gott första intryck"
Funderingar
Funderingar om beslut.
Jag tror jag börjar bli äldre..på riktigt!
Fredagsmys när det är som bäst! Jag och Martin sitter i timmar och pillar och njuter av dem små räkorna tillsammans med knaprigt bröd och gott vin. Pratar om allt. Vi pratar mycket om framtidsdrömmar. Drömmer oss bort om hur det skulle vara om vi vann massor av pengar. Vi diskuterar om hur vi skulle kunna bygga om köket när det väl är dags. Lyssnar på musik och bara myser.
Sedan kan man ju börja undra när jag blev så vuxen. När jag direkt efter denna supermysiga middag går ut i köket och kokar fond på räkskalen! Vad hände där liksom?
Tänkte det var lika bra att ta vara på det så vi kunde få oss en riktigt god fisksoppa idag! Ibland överraskar man sig själv. På ett trevligt sätt vill jag nog ändå säga.
Så ikväll ska vi avnjuta en förhoppningvis god fisksoppa. Det kommer vi vara välförtjänta. För på tala om köket. Så ska vi fixa iordning där idag. Med hjälp av en händig Daniel så ska det äntligen bli klart. Det är liksom rester kvar från när vi flyttade in här, för snart 2 år sedan... Det fattas lite lister, och en installation ovanför frys och kyl. Så det ska bli mycket skönt när det är färdigt!
Ikväll blir det ju även såklart melodifestivalen! Tyvärr tycker jag inte att det är så vidare bra i år. Vet inte vad det är som gör att det känns lite sådär bra bara..
Vad säger ni? Tycker ni det är bra i år?
Min favorit hitintills är Loureen. Jag gillar henne så mycket att jag nästan kan hoppa över att lyssna på alla andra bidrag. Vi kan utse henne direkt till vinnare tycker jag=)
Ha en mysig lördag i regnet!
( Här i skåne regnar det och är grått. Jag vet att ni uppåt landet har mycket snö och kallt. Så ni får njuta av den "riktiga" vintern istället!)
Ett nytt avslut
Igår var det dagen som vi väntat på sedan den 28:e december. Vi har väntat
på att få något svar varför Molly inte fick komma till oss.
Vi människor kan dö av tusen orsaker. Helst dör vi av ålderdom. Men även mängder av olika sjukdomar och olyckor kan ta våra liv. I många fall så finner man det orättvist att personen inte fick vara kvar hos oss. Pappas död var den mest orättvisa någonsin. Varför fick han inte vara kvar hos oss? Han var ju bara 46 år. Men pappa var sjuk. Hans kropp hade burit på sjukdom och ohälsa så länge att till slut så orkade inte hans hjärta.
Med Mollys död finns ingen orsak.
Dem hade inte hittat någonting som kunde avslöja vad som hade tagit hennes lilla liv. Provsvaren från mig var "jättebra". Det fanns inga tecken på att min kropp bar på någon infektion av något slag.
Vi kommer aldrig förstå varför vår lilla flicka inte fick leva. Vi kommer aldrig få någon orsak till varför det blev som det blev.
När vi var på väg hem från sjukhuset så kunde jag ändå på något vis känna en otrolig lättnad. Jag kände mig mindre tung i bröstet. Trots att det inte fanns några svar om varför så var ju ändå det ett svar för oss. Jag vet att hon förhoppningsvis hade det lika bra i dem 8 1/2 månaderna som vi hade.
Igår blev en liten hållplats i sorgen. Ett avstamp. Det är dags att försöka gå vidare. Blicka framåt. Med Molly i hjärtat så fortsätter vi upp för berget. Luften känns betydligt lättare att andas och himlens mörka tunga moln har börjat skingra sig en aning. Kanske kan man ana solljus där bakom molnen?
När dagarna är tunga och drömmar långt bort..
När dagarna känns tunga och drömmarna långt bort...då hittar jag en stund av glädje och värme i mina underbara minnen. Dagen på stranden i Ystad, det var en av det bästa dagarna i mitt liv. Även den dagen jag och mamma åkte till Vhen och gick en hel dag i vårsolen är en av dem finaste minnen.
Dem lever jag på idag.
Dela med sig
Igår fick vi träffa andra föräldrar som förlorat sitt barn i magen. Vi var tre par och en kvinna som höll i det. Vi satt där till en början runt bordet, helt tysta. Vi började med att tända ljus för våra barn. Våra ängla barn. Vi tände ett ljus för våran Molly som dog för snart 7 veckor sedan. Ett annat par tände ett ljus för sin dotter som dog för ca 7 månader sedan. Och yttligare ett par tände ljuset för sin son som dem förlorade för 4 veckor sedan. Patricia, hon som anordnat träffen. Började berätta sin historia om sin lille son som hon förlorade för ett antal år sedan. Hon berättade att hon gått över tiden 10 dagar och sedan fått reda på att det lilla livet i hennes mage hade slutat leva.
Vi delade med oss av våran berättelse om våran Molly.
Det kändes så skönt att få dela med sig av våran dotter. Men det var framförallt skönt att få känna igen sig i de andras berättelser. Vi nickade igenkännande mot varandra hela tiden. Vi pratade om ensamheten om att vara "dem" som inte fick sitt barn.
Vi pratade framför allt om kännslan att inte fått föda ett levande skrikande barn. Vi pratade om våra alldeles knäpptysta förlossningar. Om hur fina våra barn var när vi fick se dem. Helt normala, underbart vackra små barn.Känslan kring att behöva lämna kvar sitt barn på sjukhuset. I ett kallt kylrum. Att behöva lämna BB utan sitt barn. Att komma hem som föräldrar, men utan att få ha sitt barn med sig.
Vi pratade om längtan till nästa barn. Längtan och oron om att bli gravid igen.
Tårarna rann nästan hela tiden under vårt 3 timmar långa möte. Vi kommer träffas en gång i månaden nu framöver. Och jag längtar redan till nästa gång. Jag och Martin blev helt plötsligt inte ensamma i våran situation. Vi två blev en del av en grupp. Och det kändes jätteskönt.
Mitt hjärta
Ett lyckligt äktenskap kräver att man
förälskar sig många gånger
och varje gång i samma person
Idag är det ALLA HJÄRTANS DAG. Det är väl nästan en av dem bästa
dagarna på året. Kärlek står i fokus. Det bästa att sätta fokus på tycker jag.
Även om jag tycker att man ska vara kärleksfull varje dag året om, så är det
himla fint att det faktiskt finns en hel dag då man liksom påminns lite extra om detta.
Jag tror inte jag behöver skriva om att idag är en dag då Molly finns extra mycket i
mina tankar. Mollys lilla hjärta som slutade slå alldeles för tidigt.
Ikväll ska vi träffa andra föräldrar vars små hjärtan slutade slå för tidigt. En stödgrupp för föräldrar som förlorat ett barn. Det ska bli spännande. Skönt. Läskigt. Och jag tror även att det kommer vara väldigt givande.
Glöm nu inte för gudskull att ge lite extra kärlek och omtanke till dina nära och kära idag! (..och inte imorgon heller!)
Jag ger er som läser en STOR kram!
Min lille vän
Puzzel är allt en fin liten vän!
Om dagarna håller han mig sällskap och ger mig motion och frisk luft. Trots att det är husse som är favoriten här hemma så tror jag även han trivs med mig och våra dagar tillsammans.
Han måste vara den bästa hunden man kan ha!
Annorlunda moderskap
Nu bär jag
mitt moderskap inom mig
Och nog har jag vuxit
i mitt annorlunda moderskap,
ett moderskap till en död flicka
Men jag är mor,
mor till ett dödfött barn
Det är ju också en roll
att växa in i
Liksom man växer in i rollen
som mor till ett levande barn.
-Eva Bergman-
I natt drömde jag för första gången om att jag hade ett barn hos mig. Tror inte det var Molly faktiskt. Men ett barn som jag hade i min vagn. Jag ammade och bytte blöja. Jag tröstade och bytte kläder. I natt fick jag vara mamma i drömmarnas värld. Jag sov länge idag. Jag ville verkligen inte vakna ur min dröm.
Förra veckan tittade jag på tv. På Efter tio på 4:an. Det handlade om skönhetsoperationer. Där var det en kvinna som skulle berätta om hur hon upplevde sina bla bröstoperationer. När Malou frågade henne om hon hade barn. Så svarade hon snabbt "Ja tre stycken." Sedan ändrade hon sig ännu snabbare och rättade till det "Nej fyra. Tre levande och en i himlen.."
Så kommer jag alltid få svara. Jag kommer alltid räkna med Molly. Hon är vårt första barn och kommer alltid tillhöra den kommande barnaskaran. Hon kommer alltid alltid att räknas.
Jag kommer alltid vara mamma till ett litet barn som dog i min mage. Lika väntad. Lika älskad, som de kommande levande barnen kommer vara.
Stark
Vinter
Låt mig presentera Puzzels fina flickvän, Safir!
Dem är så omaka. Men deras kärlek övervinner allt. Dem är så glada i varandra!
Igår gick dem en lång runda på Järavallen och bara mös och busade tillsammans.
Jag och Safirs matte Linda gick bredvid och snicksnackade=)
På isen fick vi se en glimt av Martins granna skidskoåkning!
När killarna var helt slut (efter 2 minuter, om ni frågar Martin) så
fikade vi på mackor och varmchoklad=)
Idag snöar det massor här i lilla byn! Man blir lite som barn på nytt när det är sånt här härligt vinterväder. Martin kom precis in här i rummet och fråga om vi inte skulle ta och åka lite pulka. Såklart menade han om vi skulle ringa och kolla med syskonbarnen om dem ville åka pulka, hihi!
Det gäller nog att passa på att njuta av denna snön. För förhoppningvis är den snart borta och våren sakta tar possition=)
Fina fina människor
Min gamla "kollega" Kristina skickade detta till mig nu i veckan. Jag blir stum av alla ni fina människor som finns runt omkring oss. Som ger oss glimtar av det härliga, mysiga , roliga, goda, trygga här i livet! Ni alla som visar oss att livet går vidare. Och talar om för oss att vi måste fortsätta leva det! Fortsätta att njuta av det.
För det är faktiskt så. Vissa dagar kan jag njuta och må jättebra.
Det trodde jag inte för sex veckor sedan.
Idag står det städning, skridskoåkning och middagsgäster på schemat! Jag tror jag hoppar över att åka skridskor. Jag skyller på att jag är rädd att ramla på svanskotan som jag fortfarande inte är riktigt frisk i. Men om sanningen ska fram så tror jag att jag fortfarande är fantastiskt urusel på att åka skridskor. Och förresten, någon måste ju stå vid sidan och hejja på! Det får bli jag och Puzzel som sköter det idag.
Kattbebisen
Våran bebis bland djuren är defenitivt MacGyver! Han pendlar mellan att sova i spälsängen och i barnvagnen. Det har liksom blivit hans platser. Jag vet att det kanske inte är det optimla att låta honom vänja sig vid att ligga på dem platserna. För den dagen det ska ligga en bebis där så kommer det ju bli förbjudet för honom att ens försöka hoppa upp. Men än så länge är det långt kvar tills det kommer bli konkurrans om platsen. Och det är riktigt mysigt att smyga in i barnrummet och titta till vår lilla kattbebis.
Idag känns stenen i bröstet mycket lättare. Eller åtminstone inte lika vass och kantig som igår..
Tack för era fina kommentarer<3
Idag vakna jag på rätt sida och fick en jättemysig start på dagen i form av ett nästan 2 timmars långt telefonsamtal med världens gulligaste Malin.
Kaffekoppen i högsta hugg och ihopkurad i soffan, och en massa prat om allt mellan himmel och jord.
Är så glad för att ha "hittat" henne igen. Att få höra hur hon mår, hur dem har det. Trots att det nästan är 5 år sedan vi pratade sist så är det samma goa Malin. Vi pratar lika lätt som vi gjorde "förr".
Ska bli mysigt att få träffa både henne,hennes man, kissen och lilla pyretmagen nu när vi ska upp till mina hemtrakter och hälsa på.
Nu ska jag fortsätta plocka in lite saker i mitt skåp=)
Hoppas ni njuter av härlig fredagsfeeling!
Byta liv, någon?
Idag hade jag velat bytt liv med någon. Egentligen med vem som helst. Fast på ett vilkor. Att jag fick ta med mig Martin. Men annars hade jag banne mig kunnat byta rakt av med nästan vem/vad som helst.
Det är inte lätt när det är svårt...usch.
Ibland är det som om någon bara nockar ner en totalt. Pang bom! rätt ner i marken bara. Värsta smällen sådär mitt på en eftermiddag i februari.
Det blir ett sånt där hårt slag i mellangärdet. Ett sånt där slag som man tappar andan av ni vet. Man kan ju undra vem fasen det är som bara kommer och slår en så där...
Men sen kommer jag ju på det. Det var bara verkligheten som gjorde mig påmind.
Drömmen om ett skåp
Igår hittade jag det! Skåpet! Som jag har letat och letat. Vi har så lite förvaring i köket. Eller för mycket prylar? Men extraförvaring har länge varit nödvändigt. Har letat efter ett skåp som både är snyggt och som ska kunna fungera som mer än ett vitrinskåp. Så helst inte då med glasdörrar. Och igår när jag och Mette fördrev tiden med att åka på ännu en loppis så stod det där. Mitt skåp. Hem och hämta släpet. Tillbaka till loppisen. Lasta på skåpet och raka vägen hem för att sätta igång och måla det!
Det hade en ljusgrön/gul färg innan.
Nu ska jag bara bestämma vilka av alla saker som ska få den äran att placera sig i skåpet=)
Idag är det jobbdag för Martin. Och för mig blir det ju en massa fix här hemma med skåpet och allt;) Sedan i eftermiddag ska jag åka ut till fina Sofie och fika lite.
Åh, tänk att man kan bli så glad i en möbel!
En fin tid tillsammans
Tänker på min stora mage
på hur jag strök med handen
över magens rundning
och talade till dig
mitt ofödda barn
Känner mig så tom
och ändå varm
Det var en fin tid
vi hade tillsammans
Trots att det slutade
så galet
Du skänkte mig glädje
lugn och styrka
Min älskade Molly
Lika barn leka bäst
Det finns inget som är starkare än kärleken till min Martin. Så har det varit från första stunden jag såg honom. Och så kommer det alltid vara. Han är min livs stora kärlek. Min andra halva. Min stötepelare i livet.
Så det så=)
Idag ska vi till psykologen. Sedan när vi kommer hem är det dags att ringa
Fonus att ta hand om allt kring det.
Idag är en tung dag. Men solen skiner och vi har varandra. Så vi ska nog klara ut denna dagen med ska ni se.
Jag tror jag tror på sommaren! Jag tror jag tror på kärleken!
Du måste genom vintern
om du vill se sommaren
igen
..och även den som går sakta
kommer fram.
Idag är det vardag. Verkligen vardag. Martin har så smått börja jobba lite igen. Denna veckan jobbar han tre dagar. Vi har pratat mycket om hur det skulle kännas för mig när han var på jobbet. Vad skulle jag fylla mina dagar med?
Men jag ser inte det som något problem. Jag kan alltid fixa med någonting här hemma. Gå långpromenader med Puzzel. Fika med någon vän. Läsa bok. Sova. Tänka. Läka.
Jag har sagt att man inte ska behöva vara orolig för att jag ska sitta här hemma och bara vänta på bättre tider. Att jag ska deppa ihop totalt och inte resa mig alls.
Att jag kommer känna mig ensam.
Jag har sagt att man behöver inte vara orolig. Jag reder mig=)
Någon klok människa sa: "Jag känner mig inte direkt stark, utan mer slittålig"
Det är lite så jag känner mig.
Än så länge känner jag mig inte redo för att börja jobba. Mycket pga att jag vet hur känslosamt det kommer vara. Med 90 % av mina kunder kommer jag behöva tala om våran förlust av vår dotter. Jag kommer behöva berätta och kanske tillochmed "trösta" och lugna kunderna. Dem ska ju komma till mig och få en behaglig stund. Det ska ju vara deras stund. Och jag anser att jag måste vara såpass stark att jag kan åtsidosätta mig själv lite då. Att jag har nog med energi för att ge dem det dem kommer dit för att få. Och den styrkan och den energin har jag inte än.
Så sakta sakta tar vi oss igenom vardagen. Snart är det vår!
Bilderna ovan är från hemma hos mamma. Vinterbilden är från hennes förra hem och sommar bilden är från hennes nuvarande. Vackra utsikter så det heter duga=) Längtar tills vi ska dit igen. Inte bara så man får njuta av denna underbara miljö, utan även så jag får krama min familj!
När man tvingas leva med verklig avundsjuka
Avundsjuk. Jag lider av den värsta avundsjuka jag upplevt i hela mitt liv.
Den liknar ingenting av tidigare upplevelser. Det handlar inte om att jag är avundsjuk på en vän som har lyckats få tag på en supersnygg tröja och dessutom fått den till halva reapriset, och det var den sista. Det handlar inte om att jag önskar en familjemedlem en trevlig resa till Thailand när jag egentligen struntar i hur trevlig deras redsa kommer bli utan bara helst av allt så skulle bara vilja byta flygstolen med denna. Det är inget liknande den avundsjuka man kan få när man tittar på stora flådiga villor, med trippelgarageportar. Eller när man önskar att man vore lika bra på att gå till gymmet som kollegan. Att vara så där vältränad som alla andra är.
Nej det går inte ens att jämföra med den typ av avundsjuka.
Den känslan jag får när jag ser andra stora gravidmagar går nästan inte att beskriva. Jag vet ju hur förväntansfulla och lyckliga dem är för att det snart är dags för deras lilla bebis att anlända. Dem går där i ett lyckorus som är det bästa amn kan tänka sig. Men min första tanke som slår mig när jag ser dessa vackra kvinnor är: Sluta för i helvete att vara lycklig! Du vet aldrig om du ens kommer få ditt barn! Tro inte att det är någon garanti bara för att barnet är fullgånget och du är redo...Barnet kan dö ändå! Det gjorde mitt!
Usch vad hemskt det låter. Men jag vet varför jag får dessa tankar. Jag är lider "bara" av den värsta avundsjuka man kan tänka sig.
Men jag skulle inte för hela världen önska någon annan att gå igenom det vi har gjort.
Mina avundsjuka tankar håller jag inom mig och jag vet att dem kommer lätta allt eftersom tiden går. Jag skulle aldrig låta min sorg och ilska över att vi förlorade vårat barn ta ifrån någon annans totala lycka över att äntligen blivit förälder till ett levande och friskt barn. Aldrig någonsin skulle jag låta avundsjukan ta över. Jag kommer inte tillåta mig själv att bli bitter.
Men jag inser att den här avundsjukan är något jag helt enkelt får leva med. Jag måste få känna som jag gör. Och jag kände att jag var tvungen att skriva om det. För det är så här mitt liv är nu.
Men. Ja för det kommer oftast ett men. Jag vet att det kommer bli bättre. Det har blivit bättre. Det har snart gått 6 veckor sedan allt hände. Och mycket har hänt sedan dess. Vi märker att vi klarar av att leva vidare (vilket till en början kändes som om att bestiga det högsta berg samtidigt som det var is över hela berget. Hur man än skulle försöka ta sig upp så skulle man bara glida ner igen. Inte hitta något fotfäste alls. Men isen har bröjat smälta nu..) Om det nu ska vara med en stor dos avundsjuka så lever vi i allafall vidare. Vi hittar ett sätt för varje dag. Att hitta ett sätt att klara av idag.
Ta hand om er där ute!
Kram
Vänner och tacksamhet
Vi har våra fina vänner här nu i helgen. Anna och Amalia var här för bara några veckor sedan. Men nu kom hela familjen och det känns jättemysigt! Vi pratar, umgås och fikar en massa. Startade morgonen med en långpromenad i kylan. Hela -13 grader var det. Men strålande sol och klarblå himmel. Bara man klär på sig väl så är det endast kinderna och lilla näsan man fryser om.
Efter prommisen så var det varm choklad och farmors goa bullar som gällde.
Vad vore livet utan vänner?
Är så otroligt tacksam för allt stöd vi fått av våra fina vänner och bekanta som funnits och finns här för oss i våran situation nu. Det måste vara jättesvårt att vara det stödet man vill vara. Svårt att veta vad man ska säga. Hur man ska fråga.
Om man ska fråga.
Men vet ni vad. När man är i en sån här otroligt overkligt och bisarr situation så spelar det ingen roll hur och vad man säger eller hur man stöttar. Man kan finnas och ställa upp på så många olika sätt. Inget är ju rätt eller fel. Vi är som sagt bara så otroligt glada och tacksamma över allt stöd vi fått än så länge genom detta.
Nu ska jag mysa lite med världens goaste Malis!
Andas
Sometimes it's okay if the only
thing you did today
was breathe.
Sorg förenat med framtidsdrömmar
Det är blandade kännslor som kommer upp när jag går och "plockar undan" Mollys tänkta saker. Att packa upp väskan med alla hennes tänkta kläder som hon skulle haft på sig på BB riktigt biter tag i maggropen och jag hejdar inte ens tårarna från att komma. Känns som om varje plagg jag lägger tillbaka i lådan är ett litet farväl i sig. Känns som om jag plockar undan efter en gäst som bott här hemma ett tag. En gäst som aldrig kommer komma igen.
Vemodigt och overkligt.
I rummet står nu vagnen som med stor omsorg var bäddad mjukt och fint för den lilla bebisen som skulle komma om bara några veckor. Nu är den inte bäddad längre och det kommer dröja innan det ligger någon bebis där i. Molly kommer aldrig få känna så mjukt och skönt jag hade gjort för henne.
Samtidigt som det är hjärtskärande till tusen att gå runt i detta så är det inte direkt jobbigt på något vis. All sorg man känner till att Molly aldrig fick komma hit och få använda allt vi köpt och tänkt till henne, känns samtidigt inte tung.
Hon har ju faktiskt inte varit här. Hon har aldrig legat i vaggan. Hon har aldrig användt kläderna. Dem hann aldrig bli hennes.
Och det sitter inte i prylarna.
Dem här kläderna. Den här vagnen. Barnrummet. Alla saker som finns här hemma ämnat för vår förhoppningvis kommande bebis. Dem väntar troget. Väntar på att en vacker dag få bli användna.
Så länge får dem stå där. Samtidigt som dem bara skriker sorg, mörker och ett liv utan våran dotter. Så ger dem ändå ett sken av framtidtro och hopp.
