Vide

 
 
 
Det går inte en dag utan att jag tänker på Molly. Och så kommer det nog vara resten av livet. Vissa dagar pratar vi om henne som om hon fanns runt omkring oss. Vilket jag tro att hon gör. Jag besöker hennes grav minst en gång i veckan. Hälsar att vi har det bra och att lillebror växer och är världens finaste lilla kille. Att hon hade varit en stolt storasyster. 
 
För ett år sedan när viden började visa sig så var jag mitt i den tyngsta sorg jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Allt var bäcksvart och när jag blickar tillbaka för jag ont i magen. Jag var i den djupaste av hål jag kan tänka mig och det var så jäkla tugnt att hitta något att greppa i för att börja ta sig upp från det där helvetsgapet.
 
En natt när jag var ute och gick med Puzzel så tittade jag upp mot trädkronorna. Och jag såg något magiskt. Alla små videknoppar lös upp i vårnatten. Jag fylldes av ett glädjerus som jag inte kan beskriva. Där var dem. Alla små änglabarn. Alla små videungar som fortfarande sover. Dem var så många. Flera stycken på en och samma gren. Dem satt tillsammans och lös upp mitt i natten. 
Molly var en av dem alla. Inte ensam, utan tillsammans.
 
Idag när jag gick och vaggade min älskade trollunge till söms så möttes jag av samma hav med videung. Mina ögon tårades och min känsla som jag hade för ett år sedan slog in i mig. 
 
Jag önskar så att jag hade fått slippa gå igenom förlusten av Molly. Men idag ser jag det på ett annat sett. Molly var en gåva som inte är lik någon annan gåva. Bara jag kan förstå mina tankar kring det. Men om jag yttrar mig så här: Idag är jag glad att jag fått gå igenom det vi gjorde. För att idag kan jag älska djupare, sakna starkare och le innifrån. 
 
 
Något jag bara kan tacka Molly för. Min lilla skrutta!
 
 
 
 
 

MOLLY

 

Brev från himlen 

Se mig vinka, 
blunda så ser du, 
jag lovar att jag ska vinka extra mycket 
så du inte kan missta dig. 
Var inte rädd. Jag mår bra, 
jag lever i ditt hjärta. 
Jag ser och jag älskar, 
visst känner du min kärlek?

Överallt där du är, finns jag. 
Överallt du går, går jag.
När du sover, sover jag bredvid.
Jag är aldrig ensam, aldrig går jag själv.

Fast mina fotavtryck inte syns, finns jag. 
Fast min röst inte hörs ut, skrattar jag. 
Fast mina armar inte kramar så det känns, 
så visst kramar jag.

Vi syns igen det vet både du och jag. 
Gråt inte, dina tårar faller till marken. 
Skratta istället, jag vill se dej glad.
Livet är så mycket oändligare än du tror, lilla mamma.

 

 


För ett år sedan kämpade vi för fullt inne på förlossningsrum nr 9 i Lund. Värkarbetet tog lång tid eftersom jag blev igångsatt. Jag blev lovad all smärtlindning som tänkas kunde. Men bäst var väl ändå lustgasen. Dem fick sätta epidral på mig två gånger eftersom den tog snett första gången. 

Martin hjälpte mig något så otroligt och jag hade inte klarat en sekund utan honom vid min sida.

Efter nästan ett och ett halvt dygn. kl: 18.10 föddes det en liten flicka. Jag andades ut. Smärtan försvann helt. Rummet var helt tyst. Martin satt kvar vid min sida och vi kramade varandra. Vår barnmorska frågade efter några minuter om vi ville veta om det var en flicka eller pojke.

Det var över nu. 

En Molly var det. Den sötaste lilla flickan jag sett. Svart hår på hela huvudet. Sötaste lilla uppåtnäsan du kan tänka dig. Fortfarande så varm och go. Men helt tyst. Helt tom. Hur kan en sådan vacker varelse få lov att gå miste om livet. Hur kunde det vara meningen att vi inte skulle få se henne leva?

 

 

Ett år har gått.

 


Det har varit det värsta året i hela mitt liv. 

Jag har aldrig ens vågat tro att man kan må så här dåligt. Den Ida som jag trodde jag var blev som bortblåst och istället förvandlades jag till en sorgsen, grå och deppig Ida. En Ida där oavsett om jag upplevde skojiga saker omkring mig så var ändå stenen i mitt bröst så tung så den tog överhand.

Och det gör den fortfarande ibland. 

 

Detta året har varit en bergochdalbana utan dess like. Jag kommer inte vilja blicka tilbaka till detta år. Jag kommer inte vilja försöka minnas hur jag har mått år 2012. Jag vill spola över hela året och trycka på delete. 

 

Jag vet att sogen efter Molly aldrig kommer försvinna. Men jag vet också att vi har kommit en bra bit på vägen med att kunna leva med sorgen. Kunna hantera den och välja att minnas den fina flickan som vi faktiskt ha glädje av i 8 1/2 månad, i min mage.

 

Idag ska vi gå till Mollys grav. Vi ska skicka upp en rislampa där det kommer stå hur mycket hennes mamma, pappa och lillebror saknar henne. Det kommer stå hur mycket vi älskar henne.


När ett år har passerat

Mollymagen.
 
Idag för ett år sedan dog Molly i min mage. Livet rann ur henne och hon försvann ifrån oss. För ett år sedan förändrades vårt liv. Vårt barn dog i magen och inget skulle mer bli sig likt.
All förhoppning. All längtan vi burit på så länge. Försvann i ett ögonblick.
Jag kommer aldrig glömma den dagen. Dagen då mitt barns hjärta slutade slå och jag kunde inte göra något för att rädda henne. 
Molly kommer alltid vara med mig.
Jag kommer förgäves undra vem hon var. Vem hon skulle blivit.
Hur skulle hon ha sett ut. 
 
Men en sak är jag henne evigt tacksam över. Och det är Ludvig.
Han hade aldrig varit hos oss idag om hon inte lämnat plats åt honom. 
Vi kommer aldrig få uppleva henne här hos oss. Men hon såg till att skicka den bästa finaste lillebror istället. Vi får uppleva världens finaste lilla kille.
 
Livet är så himla svårt. Svårt att förstå. Varför vissa saker sker. För ett år sedan rasade vår värld. Jag vågade aldrig tro att jag skulle vara glad och lycklig igen. 
 
Sorgen efter att Molly aldrig fick chansen att leva kommer följa mig resten av mitt liv. Vi kommer alltid ha ett barn som vi aldrig får uppleva. Vi kommer alltid ha en grav att besöka när vi ska hälsa på vår förstfödda dotter. Molly kommer alltid att räknas med i syskonskaran. Ludvig har världens sötaste änglasyster som kommer vaka över honom.
För hon gav honom chansen till att bli till. 
Då är man väl ändå världens bästa stora syster.
Molly.
Den finaste lilla ängeln.
 
 

 

Någonstans i rymden finns en speciell planet
Gömd under ett stjärnfall är den som en hemlighet
Det är den plats i himlen där små änglar gömmer sig
Där bor din storasyster och hon vakar över dig

 

 

 

När man man känner livet i sig

 
 
Djupa tankar en solig lördagsmorgon kan tyckas. Men vissa dagar nu på sistone så märker jag hur lätt jag sjunker ner i mig själv, blir en aning svart och trist i mina tankar. Tänker mer på sorgen än på glädjen. Och så måste det få vara vissa dagar. Men jag vill så gärna sträva efter att gå åt det hållet där lyckan och glädjen finns. jag vill inte trilla ner i dessa småhål som ständigt då och då dyker upp nedanför mina fötter. Jag har en sjuhelvetes teknik för att ta mig upp ifrån dem. Men väl där så är det inget skoj.
 
 
 
Många omkring tänker nog att snart så är Ida och Martins lycka här. Snart kommer han. Det är bara några veckor kvar sen så har dem sitt lilla knyte att få älska och ro om. Då kommer allt kännas så mycket bättre och livet kommer ta en annan form och sorgen kommer bli på ett annat vis.
Och jag lovar, så tänker vi oxå. Vi längtar. Förbereder oss. Drömmer. Älskar den "lilla"magen som om den redan vore en av dem vackraste och finaste människorna på jorden. 
Men.
 
 
Jag är i v.32 nu. Bara sex veckor kvar. Till den tiden då Molly dog i min mage...Nästa vecka är det bara fem veckor. Osv osv. Jag kan inte putta undan dem här negativa och realistiska tankarna som kommer närmare och närmare. ju närmare Luddes födsel kommer, desto närmare blir även Mollys död.
Självklart ska inte Ludde dö i min mage. 
Men hans syster gjorde det. Helt utan förvarning. Helt utan någon som helst chans till att rädda henne. Hon försvann ifrån oss och vi fick aldrig chansen att uppleva denna söta lilla flicka.
 
 
Och nu är vi snart där igen. Till att föda ett barn. Den här gången ett levande, skrikande barn. Hoppas, tror och tänker att det kommer bli så iallafall. Han ska få leva för dem båda två. Vilket han redan gör i min mage. Han lever faktiskt. Han är livet i mig! Utan honom vet jag inte vad jag skulle ta mig till vissa dagar, då dessa gropar slukar mig som underjordiska svarta hål.
 
Så idag. Denna ljuvligt frostiga lördag. Så ska jag minsann leva och njuta av det liv som finns både i mig. Och runt omkring mig. För det är ju så det ska vara. Eller hur=)
 
 
 
Stor kram till er!
 
 
 
 
 
 

När man får änglakontakt

 
 
Det var min allra första gång jag var på seans förra veckan. Helt spontant blev det. Mia mina kära vän tänkte på mig när två andra hoppade av i den tänkta gruppen. Självklart ville både jag och Jennie med.
 
Istället för att sitta samlade i gruppen så fick vi träffa mediumet själv. 
 
 
I ett ljust rum satt en helt vanlig tjej i min egen ålder. Inget flummigt. Bara helt normalt. Nästan.
Hon frågade mig om det var någon som jag skulle vilja ha kontakt med. Ja, min pappa Michael. Hon hon började. Mycket riktigt så får hon kontakt med en man som hon förklarar precis som min pappa. Så många små detaljer som hon inte skulle kunnat gissa sig till. Alltifrån att hon berättade om ett av mina finaste barndomsminnen med pappa till att hon kände hur han mådde i slutet av sin levande tid. Jag ska erkänna att jag var skeptisk mot henne. Och jag gav henne knappt något gensvar på det hon berättade. Min innerstinne darrade jag och hade tusen frågor till pappsen! 
När vi skulle avsluta så ville jag bara fråga en sista fråga. Om hon såg någon vid pappas sida? Jag gav henne namnet Molly....Ja där va en person. En liten liten flicka som han bar i sina armar. Hon strålade ett ljus och hon kände ingen smärta eller ångest med denna lilla Molly som hon beskrev som väldigt lik mig på något vis. 
Pappa hälsade att jag kunde vara lugn. Att dem var tillsammans och hade det bra. Och att det var dags för mig att släppa taget lite... Han tar hand om henne. 
 
 
Mer behöver jag aldrig någonsin få veta. Jag fick svar på allt. Det viktigaste är att dem är tillsammans. Även om det är svårt att tro på detta så väljer jag att göra det. För så lycklig jag var när jag åkte därifrån har jag inte varit på länge! Det kändes som om jag gjort av med massor av tung negativ energi som jag tvingast bära på och jag var fylld med massor av värme istället. Jag kände en sån otrolig frid.
 
Helst av allt önskar jag att jag slapp gå till ett medium över huvudtaget. Att jag slapp gå till en person som kan få kontakt med avlidna för att få "prata" med min pappa och dotter. Men genom denna händelse så blev jag lite lugnare i det jag själv tror på. Att livet inte tar slut bara för att man dör. Utan att livet bara är en liten del av det min själ ska få gå igenom...Resan fortsätter liksom. 
 
 
Idag är det 5 år, 11 månader och 20 dagar sedan min älskade fina pappa lämnade oss. Och 8 månader och 20 dagar sedan min lilla flickas hjärta sluta slå. Jag älskar dem så högt och saknar dem varje minut av mitt liv. Den tomheten som är efter pappa och Molly går inte att beskriva. Men på något vis så finns dem med mig varje dag, varje minut. I mitt hjärta bor dem tryggt.
 
 
Mina änglar.
 
 
 

Jag tror på livet

 

Ej tror jag på att hösten bara
är gula löv som faller för att dö
jag tror att livet blott förändras
till annan form inunder vinterns snö

Ej tror jag på att livet slutar
där något bräcks och multnar ner
jag tror att livets pulsar ständigt bultar
fast dolt för oss är det som sker

Jag tror att livet det är evigt
som moln och hav och mark och sjö
jag tror att död är blott förändring
-jag tror att ingenting kan dö...
 
 
 
 
 
 

Sov gott finaste prinsessan

I väntan på en sten så får Molly ha detta änglakors vid sin grav.

Allt var så fint igår. Prästen läste fina ord inne i kyrkan och även vid graven när vi sänkte ner hennes urna.

Det finns ingenting som är rätt med att behöva begrava sitt barn. Det är helt fel. Det var ju hon som skulle begrava oss när vi blivit gamla och färdiga.

Men lilloppan har det fint nu. Sin plats.


När man ska säga ett sista farväl

Vissa dagar är bättre än andra dagar. Vissa dagar känner jag mig ny. Ny styrka finns inom mig och ett hopp har placerat sig inom mig. Mollys syskon.
Men idag är en tung dag. Styrkan är som bortblåst och egentligen ville jag nog inte vakna alls idag.
Idag ska vi begrava vår älskade dotter. Vi ska ge henne sin plats här på jorden. En plats som bara är hennes. Där kommer hennes namn stå inristat. Där kommer hennes födelsedatum att påminna oss om den värsta dagen i våra liv. Idag ska vi sänka ner hennes urna på den platsen hon kommer förena sig med jorden. Den platsen som jag kommer besöka när hon fyller år. När det är påsk. När Mollys syskon har kommit till världen. Dit kommer jag gå för att gråta över att jag förlorade den finaste lilla Molly i världen. Jag kommer gå dit och berätta att jag gift mig med hennes fina pappa. Att hon borde varit med. Jag kommer gå dit och berätta att hon alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Hon är vår förstfödda dotter och att vi aldrig någonsin kommer glömma henne.
Idag är en jobbig dag.
Idag säger vi ett sista förväl till vår lilla skrutta.
En plats vid vattnet.

Det finns en plats, strax till höger om den tredje stjärnan från månen räknat,
där luften är fylld med fladdret av flortunna fjärilsvingar.

Där leker de små änglabarnen tafatt bland molntussarna.
Barfotabarn med brunbrända ben, glittrande ögon, lortiga tår, skrapade
knän och håret på ända.

På en sten sitter en liten flicka och plaskar med tårna i vattnet.
Hon vinkar glatt och säger; "jag möter er här sen!, tar ett skutt ner
från stenen och ansluter de andra änglabarnen.



Dröm

I natt drömde jag om Molly. För första gången.


I drömmen var Martins och min familj iväg på tivoli. Gjorde en massa roliga saker. Helt plötsligt slår det mig att jag glömde Molly i bilen! Förtvivlat springer jag till bilen, men hon är inte där. Bara hennes napp.
Jag börjar springa hemåt.
Jag spang och sprang. Kom nästan ingenstans. Jag var så orolig och stressad. Mitt älskade barn, hon är där hemma själv. Så liten och helt ensam. Usch, jag grät i sömnen.


Tillslut kommer jag fram. Öppnar ytterdörren. Där står pappa. Helt lugn. Han säger inget, utan bara ler sådär finurligt som han kunde göra. Jag springer fram till den lilla loppan som tryggt och lugnt sitter i sin babysitter och jollrar. Gröna fina kläder och ett blått pannband som håller på att kasa ner för hennes små ögon. (Typiskt klädd av min pappa, hihi)



I natt drömde jag för första gången om min älskade lilla dotter.
Och jag fick det bekräftat en gång för alla.
Hon och pappa är tillsammans. Och har det jättebra. Han är världens bästa pappa som fick världens bästa barnbarn i sin närhet.


Vila

Nu har vi äntligen fått välja gravplats åt Molly. Vi hittade en mysig plats vid en liten buske. Där blir det fint för henne att ligga.

Vi har från första början tyckt att det är viktigt med en plats till henne. Hon ska liksom få så mycket fysisk plats i våra liv som är möjligt. Det känns skönt att ha en plats att gå till. Hennes helt egna plats på jorden. Med hennes namn inristat i stenen.

Men även om hon nu får sin fysiska plats. Så bor hon sedan första stund i mitt hjärta! Lilla skruttfian<3

Kyrkogården är där kyrkan som Mollys kusiner blivit döpta i. Det är en liten mysig kyrka som ligger sidan om vackra fria fält.


Dem tunga dagarna kommer mer sällan, men när dem väl dyker upp så är dem grymma mot mig.

Jag är en ängels mamma,
så fylld av lycka men ljusår från tröst.
Livet kan aldrig mer bli detsamma,
nu när jag tryckt en ängel till mitt bröst.




Igår hade jag en sån där tung och jobbig dag. Ibland vet jag inte hur det kommer sig att dem bara dyker upp så där utan förvarning. Utan jag liksom bara vaknar och känner den där stora tunga stenen i mitt bröst. Jag fick kämpa hela dagen på jobbet för att inte bryta ihop i tårar. Jag grät på vägen hem.


När jag pratar med folk omkring mig om Molly så är många så himla förstående. Som mina nya jobbakompisar tex. Hur fina som helst. Flera av dem är inte speciellt barnkära över huvudtaget och kan inte tänka sig att skaffa barn själva. Men dem har inga problem att prata om mitt barn och dem tilltalar henne vid hennes namn. Som det mest naturliga i världen. Som om hon finns för dem med. Det värmer så i hjärtat.

Igår vid lunchen så satt vi alla och pratade om barn. Vi pratade om Molly, om min kollegas lilla 1 1/2 åring. Och tjejerna var så gulliga i mot mig. Dem satt och spådde när mitt nästa barn skulle komma.

"Ida, jag tror det går fortare än du tror!"

Åh vad jag önskar att dem har rätt i det dem spådde! För i all saknad så finns det en otrolig längtan till Mollys syskon. Känslan att få lära känna en liten skuttbebis till i min mage är en känsla som gör att mina sorgtårar byts ut i glädje tårar. Längtan och väntan har ju liksom aldrig tagit slut för oss. Vi väntar ju fortfarande på vårat barn. Ett livs levande barn. Men det är bara en önskan, en dröm. Jag vågar knappt tänka att det en dag kommer bli så.





Bestämma sig

Nu tycker jag att våren ska bestämma sig för att komma ordentligt. Ge oss lite värme och sol! Om jag får önska så får både värmen och solen slå till redan imorgon:)

Imorgon är det nämligen dags för tjejklubben att träffas!
Vi är inne på vårat 4 :e år att träffas var 6:e månad.

Idag har jag tygskorna på helt i hopp om att det inte ska regna:)

Ni får ha en trevlig fredag!


Regniga dagar är längtan störst och sorgen som tyngst

Såna här regniga och burriga dagar saknar jag Molly så det värker i själen. Åh vad jag hade velat vara hemma och myspysa med henne. Bestämma oss för att bara vara inomhus hela dagen. Jag hade gått runt och småplockat bland hennes prylar som hade legat utspritt i vardagsrummet. Mellan plocket så hade jag tagit min lilla flicka i min famn och vi hade gosat ner oss i soffan. Hon hade somnat tryggt och jag skulle inte vågat blinka en sekund, rädd för att missa en liten bråkdel av hennes närvaro.

Dessa dagar när tankarna försvinner iväg så känns det som om jag inte vet vem jag är. Jag är ju självklart Mollys mamma. Och hon är min dotter. Men utåt sett så är jag bara Ida. Som vanligt. Utåt sett är det ingen som ser att jag har världens finaste dotter. Världens mest älskade ängladotter.

Även om dagarna och livet traskar på bra. Så är jag fortfarande halv och mitt hjärta gör ibland så fruktansvärt ont. Jag skriker inombords. Molly. Kom tillbaka.

Regniga dagar är dem värsta. Då vet jag inte vem jag är.


Påskfrukost

Idag fick frukosten helt i kycklingens tecken. Äggröra och kycklingfilé:) min lilla påskhare som jag fick av min nya chef igår får även den hänga med och bidra med påskstämning!

Glad påsk till er!


Trött som en gnu men stolt som en tupp!

Det märks klart och tydligt att min kropp och hjärna vara bortkopplade från allt som har med jobb att göra. Jag är helt slut både i huvudet och i kroppen. Totalt utmattad för att vara exakt.

Dessa två dagar på kurs har jag verkligen sett fram emot. Rent av längtat efter att få en uppfräschning av produkter som jag har jobbat med i lite mer än fyra år. Jag hade hoppats på att både kursen och att börja jobba skulle göra att jag kopplade bort det jobbiga för ett slag. Lägga sorgen åt sidan i några timmar under dygnet och fokusera på något annat.

Men än så länge har det varit dem jobbigaste dagarna på länge. Mina tankar är mer än någonsin hos Molly. Jag märker att jag försvinner bort i mina tankar. Och allt som har med krämer, special serum och dundermasker är liksom det mest oviktigaste i hela världen. Detta är inget jag egentligen vill. Jag vill inte börja på nytt jobb. Jag vill inte gå någon nedranns kurs och klä upp mig som en annan piffig liten dam.

Det ända jag vill är att Molly ska LEVA! Jag vill vara hennes mamma på riktigt. Gå hemma och skrota tillsammans. Gå långa promenader med vagnen. Och det största bekymret på dagen skulle vara vad vi skulle laga för middagsmat och vilka små söta kläder jag skulle kitta henne i.

Idag är mitt största bekymmer att överleva dagen känns det som. Att lyckas hålla inne tårarna. Kan ju inte sitta där mitt i "denna-creamen-är-den-bästa-anti-age-creamen-man-kan-köpa-under-tusenlappen" och börja gråta som ett annat barn som tappat sin napp liksom.

Så denna utmaning med nytt jobb var större än jag trodde. Men det är som allt annat här i livet. Det kan vara bli bättre. Men jag skulle ljuga om det på något sett är en enkel match. Och trots att det är tuffa dagar, så är jag så förbaskat stolt över mig själv som faktiskt gör detta. Och är där jag är idag. Jag har lyckats ta mig långt på denna lilla tid som 3 månader är.


Tre månader

 

Min mamma är så stark, 
det säger faktiskt alla
Men när alla andra sover om natten 
har jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter 
kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där 
för att hjälpa henne att förstå

Lika ändlöst som strandens vågor 
och hennes smärta,
Jag vakar över min starka mamma 
som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende, 
ett leende hon tror döljer.
Men genom himlens dörr 
ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker att hantera döden 
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet 
att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma 
genom himlens öppna dörr,
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu 
så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper, 
eller lättar bördorna hon bär
Vad hon än säger, hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.


Idag är det tre månader sedan jag kände sista sparken. Tre månader sedan vår lilla flickas liv slocknade i min mage. Dessa månaderna har gått så otroligt sakta. Det känns så hemskt länge sedan allt hände. Men tre månader är ingenting egentligen. Ni som har barn vet ju. Huxflux så är den lilla nyfödda bebisen tre månader och börjar bli större och få såna härliga bebishandtag. När era barn är tre månader så har man lärt känna varandra. Har koll på rutinerna och vet vad som är ett "matskrik" eller "tröttskrik". Tre månader brukar gå så fort när man får njuta av sitt lilla knyte.

Men tre månader som för mig bara har varit en helvetes massa tid. Långa dagar som jag försökt fylla med något som gör mig mindre ledsen. Tre månader månader som mamma till en död flicka. Tre månader utan min underbara Molly...

 

Men under denna tid har jag även lyckats resa mig lite. Jag har kommit riktigt långt upp för det branta berget. Jag har ramlat ner långt, några gånger. Men eftersom jag har utvecklat en sån bra teknik för att ta mig upp så vet jag exakt hur jag ska göra för att komma tillbaka till den punkten där jag var innan jag föll ner.

 

 

Kärleken till min Molly är större än någonsin.



 





....


Torkar tårar

Gråt ej mera min mamma,
livet hos dig blir kanske aldrig detsamma,
men låt mitt minne
bli kärlekens ljus!
Låt det alltid lysa i ert hus!

Tiden är kort, det har jag visat,
lev i värme och ljus låt inget bli nedisat!
– Det är min gåva till er. Låt aldrig mer
mörker och smärta få övertag!
Gläds istället åt var dag!

Sis Foster





 

 


Det gör förbannat ont

Tänk er att bara ha ett foto på ert barn. Det har vi. Endast ett foto på Molly. Sedan har vi bilder på magen. Och fot och handavtryck. Men på Molly, så har vi bara en bild. Denna bild har vi studerat noga noga. Vi kan henne utantill på den bilden. Den bilden förstärker min egen bild i huvudet hur hon såg ut när hon låg i min famn. När hon låg där så tugnt och tyst. Fortfarande varm. Men alldeles blå. Min fina lilla flicka. Om en vecka hade hon fyllt tre månader. Det går inte en dag, inte en minut, utan att jag tänker på hur underbart livet hade varit med henne hos oss. Hur hade hon sett ut? Hur hade hon varit? Vi har ju skapat en bild om hur hon hade varit. För på något sett så känner vi ju henne lite ändå. Jag visste ju hur hon var i magen. Hon hatade att åka bil. Hon blev lugn av hennes pappas händer. Hon var full av bus på kvällarna. Och rätt så morgontrött.


Jag älskar min Molly så det gör ont. Det gör ont att någon som man älskar så otroligt är borta. Det gör så fruktansvärt ont att jag aldrig komma få se henne växa upp. Aldrig få se henne gå. Prata. Sjunga. Spela teater. Men det som gör mest ont. Det är att jag aldrig fick chansen att berätta för henne hur mycket jag älskar henne.
Hon vet det. Jag vet. Och  jag säger det varje dag till henne. Jag säger det till den enda bilden vi har på henne.
"Lilla fina vännen, mamma älskar dig....så det gör ont"




Loree'n?

Svärfar Hasse tycker Puzzel och Melodifestivalen vinnaren Loree'n är väldigt lika. Båda borde klippa sig! Idag har Martin friserat vår lilla lurv. Så nu är han så fin så fin vår älskade vovve. Kärleken som man får av en hund är helt otrolig. Så ovillkorlig och trogen kärlek kan ingen mänsklig varelse ge. Att Puzzel är husses hund är ingen hemlighet. Men jag vill faktiskt skryta med att jag och Pufflet har hittat ett mycket djupare plan i våran relation. Tre månader tillsammans i lugn hemma miljö har nog stärkt våra band avsevärt. Jag ska vara ärlig och säga att han har räddat mig många dagar. Räddat mig från att helt gräva ner mig. Han har "tvingat" upp mig, ut i friska luften. Han har fått mig vakna till liv många gånger när jag som mest behövt det! Så visst är det sant. Hunden är människans bästa vän.


Tidigare inlägg
RSS 2.0