Puttelinas

- Ida -

När man får änglakontakt

 

 

Det var min allra första gång jag var på seans förra veckan. Helt spontant blev det. Mia mina kära vän tänkte på mig när två andra hoppade av i den tänkta gruppen. Självklart ville både jag och Jennie med.

 

Istället för att sitta samlade i gruppen så fick vi träffa mediumet själv. 

 

 

I ett ljust rum satt en helt vanlig tjej i min egen ålder. Inget flummigt. Bara helt normalt. Nästan.

Hon frågade mig om det var någon som jag skulle vilja ha kontakt med. Ja, min pappa Michael. Hon hon började. Mycket riktigt så får hon kontakt med en man som hon förklarar precis som min pappa. Så många små detaljer som hon inte skulle kunnat gissa sig till. Alltifrån att hon berättade om ett av mina finaste barndomsminnen med pappa till att hon kände hur han mådde i slutet av sin levande tid. Jag ska erkänna att jag var skeptisk mot henne. Och jag gav henne knappt något gensvar på det hon berättade. Min innerstinne darrade jag och hade tusen frågor till pappsen! 

När vi skulle avsluta så ville jag bara fråga en sista fråga. Om hon såg någon vid pappas sida? Jag gav henne namnet Molly....Ja där va en person. En liten liten flicka som han bar i sina armar. Hon strålade ett ljus och hon kände ingen smärta eller ångest med denna lilla Molly som hon beskrev som väldigt lik mig på något vis. 

Pappa hälsade att jag kunde vara lugn. Att dem var tillsammans och hade det bra. Och att det var dags för mig att släppa taget lite... Han tar hand om henne. 

 

 

Mer behöver jag aldrig någonsin få veta. Jag fick svar på allt. Det viktigaste är att dem är tillsammans. Även om det är svårt att tro på detta så väljer jag att göra det. För så lycklig jag var när jag åkte därifrån har jag inte varit på länge! Det kändes som om jag gjort av med massor av tung negativ energi som jag tvingast bära på och jag var fylld med massor av värme istället. Jag kände en sån otrolig frid.

 

Helst av allt önskar jag att jag slapp gå till ett medium över huvudtaget. Att jag slapp gå till en person som kan få kontakt med avlidna för att få "prata" med min pappa och dotter. Men genom denna händelse så blev jag lite lugnare i det jag själv tror på. Att livet inte tar slut bara för att man dör. Utan att livet bara är en liten del av det min själ ska få gå igenom...Resan fortsätter liksom. 

 

 

Idag är det 5 år, 11 månader och 20 dagar sedan min älskade fina pappa lämnade oss. Och 8 månader och 20 dagar sedan min lilla flickas hjärta sluta slå. Jag älskar dem så högt och saknar dem varje minut av mitt liv. Den tomheten som är efter pappa och Molly går inte att beskriva. Men på något vis så finns dem med mig varje dag, varje minut. I mitt hjärta bor dem tryggt.

 

 

Mina änglar.

 

 

 

Hej Ida!
Är inne och läser din blogg ibland.
Måste erkänna att jag gråtit en skvätt lite då och då...
Gjorde det när jag läste det här inlägget. Så fint... Förlorade min pappa för lite drygt ett år sen. Otroligt jobbigt... Vet inte om jag tror på ett liv efter de här eller inte, men ditt inlägg ger ytterligare hopp om att det kanske finns ett :)

Tycker synd om dig som tvingats gå igenom det du gjort. Kan inte komma på nått värre än att förlora sitt barn....
Så kul att du snart ska bli mamma igen, glad för din skull. :)

Kram
/Therese (grannar när vi var små)

Hej Ida.
Jag får gåshud när jag läser detta.
Men jag har också varit med om något liknande.Men det kan vi ta en annan gång.

Men det är väl klart att våra änglar har det bra i sin himmel:)

Ha de jätte gott.
Kram

Tess! Beklagar sorgen efter din pappa. Jag hörde att han hade gått bort:/ han var ju en vagnhäradsprofil. Ibland är det tur att vi inte vet vad vi ska gå igenom få tror jag att vi klarar det tunga ödet bättre, om man nu kan säga så. Att tro på något efter döden har varit en hjälp för mig i min vardag. Att vi kommer ses igen och man har det bättre sen efter livet. roligt att du skrev här:) hoppas du mår bra, kram

Therese.. Ja du är ju oxå en som har fina änglar på andra sidan! Skulle vara intressant att höra om det du varit med om:) stor kram till dig!!

<3