Skryt skryt
Jag har alltid ansett att vara skrytsam är en väldigt oattraktiv egenskap. Jag liksom stänger av när det blir för mycket av den varan. Men tillåt mig att vara oattraktiv för ett slag. Jag måste få plocka fram en del i mig som jag egentligen föraktar. Skrytsamheten. Jag måste få skryta om det dyraste jag har. Min helt underbart fantastiska, helt något så otroligt söta son. Jag trodde inte att denna lille vän skulle kunna få mig så här knäsvag. Han är så förbaskat fin.
Den finaste faktiskt!
Jag är så förälskad.
Och det kan väl aldrig vara fel om att skryta om va?
Allvarlig kille
Här hemma har vi en riktigt svårflörtad kille! Han är ju inte så gammal, men än så länge har det inte funnit tillstymelse till att få fram ett leende. Tur ingen hör hur jag håller på att sjunger och har mig här hemma om dagarna. Haha, skrattar åt mig själv. Ludvig kollar med blicken "vad-håller-du-på-med-tok-mamma". Jag verkar inte alls rolig! Tur att jag skrattar själv så någon har roligt iaf!
Idag är det yttligare en grå novemberdag i januari. Riktigt disigt är det här Skåneland. Men det är inte alls kallt. Och det blåser knappt en vindpust. Så det fungerar ändå på något vis. Vi ska snart bege oss ut på vår dagliga långpromenad. Börjar bli en riktigt skön punkt på dagsagendan här hemma. Klart att jag är helt slut efter en runda, men det är lika skönt när man kommer in.
Det är så otroligt skönt att kunna röra på sig normalt igen, efter månader av isolering.
Hjärtans barn
Hjärtans allra käraste barn
Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist
det vågar jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.
Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.
Harriet Löwenhjelm
Ur "Barnet i Dikten"
Tiden flyger iväg
Tänk så fort dagarna kan gå helt plötsligt. Från att ha segat sig fram där vissa stunder har kännts som en evighet när det bara gått en liten bråkdels stund till att tiden flyger iväg. Ludvig är redan en hel månad plus två dagar. Han är med mer i blicken. Sprallar mer med kroppen. Säger till på ett mer konkret sätt när det är något han inte gillar.
Idag när vi vägde honom hamnade vågen på 4112 g.
Jag försöker verkligen att stanna upp en stund varje dag och bara titta på honom. Stanna upp och förstå vilket himlans tur jag och Martin har som fick denna söta lilla pojke i våra liv.
Jag vet att jag tjatar. Men jag kan inte säga det nog så många gånger. Jag är så jäkla (rentutsagt) tacksam över att Ludvig fick komma till oss.
Lugn och ro
Idag myser vi och tar det så lugnt som man bara kan. Ludvig har varit vaken hela förmiddagen och legat och tittat storögt. Så mysigt nu när man ser att han ser mer och är med mer i blicken. Kusinen Emil och faster Åsa kom förbi och busade lite oxå. Men då somnade Ludde gott i fasters famn=)
Det är inte dumt med ledighet tillsammans!
När det inte blir som man tänkt sig
Julafton i år skulle ju bli den bästa. Äntligen var vår lille prins här och allt skulle ju vara frid och fröjd.
Tyvärr blev farfar jättedålig efter maten igår och fick bröstsmärtor och vi fick tillkalla ambulans. Väl inne på en överfull akutmottagning och efter ca en timmes misslyckande att sätta nål på honom så tyckte han känna sig mycket bättre och fick komma hem igen. Tyvärr så hade han feber och kände sig fortfarande krasslig så vi vågade inte ta några risker och fick åka till Martins föräldrar och sova. Egentligen skulle familjen stanna till imorgon. Men om det nu är något som kan smitta som farfar har så är det onödigt att ta risken att smitta Ludvig. Så dem ska bege dig hem redan idag:(
Så, julafton i år blev verkligen inte som vi tänkt oss. Men jag är tacksam att farfar mår bättre och att inget värre hände.
På tal om tacksam. Jag är sååååå glad och överlycklig över att mina finaste vänner Mette & Alexander äntligen har fått sin Hilma till sig! Åh nu längtar vi till vi får träffa dem:)
God fortsättning! Snart är det nytt år, och det ser vi fram emot!
Dumma mamma
Haha. Ludvig är 16 dagar och är redan less på sin mamma och kameran. Lycka till älskde lille plutt säger jag bara. Mamma släpper inte kameran i första taget, hihi.
Första badet
Igår kväll var det dags för första riktiga badet!
Det gick jättebra. Klart gnydde han lite. Men jag tror
samtidigt att han gillade det! Vår fina lillkille!
Liten i sin egen säng
Tänk en sån liten kille vi har! Här ligger han i sin säng för första gången. Pluttunge! Han är verkligen världens snällaste mot oss och det går inte en minut utan att jag blir varm över känslan att han är här hos oss.
Ludvig
Såklart. En bild på min underbaring.
Ni förstår att jag går här hemma och blir smått galen av den här totala förälskelsen som har skett här. Jag vet inte hur jag ska behärska mig. Kan inte slita mig ifrån honom.
Igår satt jag största delen av dagen i soffan med honom i min famn och bara tittade på honom. Grät en skvätt av den totala lyckan. Och sedan så fort min skärpa i ögonen kom tillbaka så fortsatte jag titta. Lukta. Snusa och pussar i mängder.
Lika bra han vänjer sig.
Ludvig.
Kallt
Idag har det varit en sån där perfekt vinterdag! Gnistrande vit snö över hela landskapet. Knastrande under fötterna. Sol och klarblå himmel. Och kallt. Iskallt. Så vi har hållit oss inomhus. Njutit innefrån.
Ludvig verkar ha lite ont i sin mage så det har varit en liten ledsen Ludde här hemma idag. Just nu sussar han gott i min famn så vi hoppas det inte fortsätter göra ont för honom. Han är ju så liten och hjälplös. Det gör så ont i mig när man ser hur det riktigt suger i magen på honom. Lillputte.
En hel vecka
En vecka har gått sedan Ludvig kom till oss. En vecka som varit kämpig på många sett. Men för varje dag som går så lär vi känna varandra och kommer på vad som fungerar och inte.
Som för alla nyblivna föräldrar.
Jag känner ett sånt otroligt lugn över min roll som mamma till lilla Ludde. Harmonisk kanske är fel ord men snudd på det. Han berättar för mig vad det är han vill ha och inte. Inte alla gånger jag lyckas tillgodose hans krav men tillslut somnar han gott i famnen i alla fall. Nöjd bebis=nöjd mamma och pappa.
Sedan att jag lyckats få nackspärr pga att jg sitter och kollar på honom heeela tiden är en lite bieffekt man får räkna med när man har en sån söt bebis! Jo för så är det. Vi har väääärldens sötaste bebis;)
Tusen tusen tack för alla lyckoönskningar och gratulationer! Det värmer oerhört mycket!
Njuter av lugnet
Ludvig är världens snällaste mot sina nybörjare till föräldrar. Sover. Äter och bajsar. Precis som det ska vara som 3 dygns bebis! Jag är upp över öronen förälskad!
Familj
Jag njuter av varje hundradelssekund. Jag är så oerhört tacksam för att vår lille skrutt kom just till oss<3
Ludvig
Vi har blivit föräldrar till världens finaste Ludvig! 2890 g och 50 cm stor kom han till världen den 4/12-2012!
Livet är underbart!
Min lilla stjärna utan namn
37+2
Nu är snart denna mage ett minne blott.
Jag kommer inte sakna den ett minsta dugg. Att vara gravid är absolut det mest underbara som finns i hela världen. Men nu när den här graviditeten snart är över så kommer jag inte tänka tillbaka på tiden med Ludde i magen som en ljuvlig tid. För det har den inte varit någonstans.Det som varit ljuvligt och olsagbart är att få chansen att över huvudtaget få möjlighet att få bära ett barn till och just denna lilla parveln vuxit och blivit till i min mage. När jag fått känna hur han blivit större och större och sparkat och slagit kullebyttor där inne.
Men nu blickar jag framåt. Mot ett nytt kapitel i livet. Mot det kapitelet som jag så länge väntat på. Att få vända blad och när handlingen är ljus och härlig. När vi lämnar dem tunga och mörka sidorna i det förflutna.
Snart är det banne mig nya tider!
Längtar
Till dig
som ännu inte har nåt namn
du är bara en dröm
jag hoppas ska bli sann
Till dig
med all den kärlek jag vill ge
jag har väntat länge nu
känns som en evighet
Till dig
som jag hoppas jag får känna
ditt lilla huvud mot min arm
lilla stjärna utan namn
Innan åren springer bort
innan det är försent
jag är bara en bland
miljoner som längtar
jag vet tro mig jag vet
Till dig
som jag vill se växa upp
torka tårar från din kind
få dig att skratta
att vara still
Till dig
ett löfte som du får
jag lovar att älska dig
så mycket som det bara går
Idag är jag i vecka 37. Tiden tycks just nu stå helt stilla. Känns som en evighet kvar till förlossning. Jag går bara här hemma och väntar och väntar. Tittar på klockan hundra gånger om dagen och hoppas på att det är dags för Martin att komma hem. Min kropp orkar ingenting känns det som. Men i mitt huvud är jag hur pigg som helst. Vaknar vid sju tiden varje morgon nästan. Kan inte somna om. Har tusen tankar. Mitt huvud är som ett garnnystan. Trassligt och inte en enda klar tanke.
Den enorma glädjen som spritter i mig (!!!) blandas med den mest förjävligaste oron ni kan tänka er.
För varje spark jag får av Ludde gör att jag kan tro på livet i mig i en liten stund.
Varje gång han buffar säger jag högt "Bra där min älskade lille vän, fortsätt så".
Snart. Snart är han inte någon Luddemage längre. Utan en liten bebis. Tänk. Jag ska få en bebis. För det ska jag ju faktiskt.
Imorgon är det 11 månader sedan Molly föddes. Elva månader. Fina lilla ängeln. I helgen ska hon få ett julhjärta på sin grav. Tänker så mycket på henne nu när det snart är dags att föda hennes lillebror. Mer än vanligt.
Är så tacksam över att vi lyckades bli med barn så snabbt. Denna lille plutt i magen har räddat oss från att gå under många gånger. Och han kommer fortsätta att hjälpa oss genom sorgen när han väl är här.
Tänk. Snart är vi tvåbarnföräldrar.
Livsviktigt
Fotoutmaning. Livsviktigt.
Jag var tvungen att ta en bild som Martin knäppte på mig härom dagen.
För det är det som är det mest livviktiga för mig.
Mitt barn i magen. Ett livs levande litet barn som bökar runt i min mage.
Det finns inget annat i min värld just nu känns det som. Bara min mage och det älskade barnet som ligger där inne. Inget annat kan med hästlängder slå hur viktig denna mage är.
Denna lille killen kommer nog aldrig förstå hur otroligt livavgörande han är för mig och Martin. Kanske inte förrän han själv får barn. Men jag ska göra mitt allra allra bästa att försöka förklarar det för honom vajre dag i resten av mitt liv. Han är redan, trots att han inte är född, hela mitt liv.
Borta bra! Men...
... hemma bäst!
Smärtan började så sakta släppa igår. Och idag kände jag ytterst lite så dem vågade släppa hem oss. Lillen i magen har bara visat friska tag så dem var inte oroliga för honom.
Känns skönt och vara hemma igen! Skönt att inte ha ont och behöva vara orolig över det.
När man bloggar ifrån avd 44
Anledningen till lite tystnad här på bloggen är att min lilla mage började göra ont natten till igår. Orolig (!) som vanligt så tog jag kontakt med barnmorskan som rådde oss att åka in till KK eller förlossning. Väl där gjordes ultraljud, Ctg kurvor och prover togs. Luddisen verka må bra där inne. Men mysteriet kring varför jag har ont kvarstår. Vilket betyder att jag också kvarstår ( eller kvarligger) här på avdelning 44.
Det är jobbigt att ha ont. Men ännu jobbigare att inte veta varför. Det huvudsakliga är ett lillkillen mår som han ska.
Vi är idag i v 34+2 så han får ju gärna lov att stanna där inne i några veckor till. Men jag kan lova att man blir bra sugen på att "plocka ut" honom när man ser alla dessa små nykläckta bebisar. L.Ä.N.G.T.A.R!
