Tacksam för att allt var bra!
När oron och osäkerheten över sin tillit till kroppen tar övertag blir man liten. Liten och svag. Ledsen och förtvivlad över att jag inte längre har kontrollen över saker och ting...
I tisdags kväll tappade jag kontrollen över min kropp återigen. Jag miste tron om att allt stod rätt till med bebisen. Känslan av den hemska oron som jag trilskas med varje dag tog överhand. Jag tvivlade så starkt på att det jag kände var normalt och jag tyckte även att jag kände saker och ting annolunda.
Jag har en hel annan graviditet att jämföra med. Och självklart så jämför jag känslan med att ha ett dött barn i magen hela tiden. Va det så här det kändes den dagen Molly dog? Började sparkarna att avta? Är det så jag känner nu? Det känns extremt hårt, är fostervattnet på väg att ta slut? Precis som med Molly.
Jag vill absolut inte sätta er in i mitt huvud och dem tankarna jag har. Men dessa är några av dem.
Så vi åkte in. Till förlossningen. Vi var mer än välkomna och det var inget snack om saken. Självklart skulle vi åka in om vi var oroliga.
Luddes CTG kurva var superfin. ( Hans hjärtrytm). Han rörde sig fint och livligt. Vi började slappna av. Men jag kunde ändå inte slappna av helt förrän läkaren hade varit inne och gjort ett ultaljud på oss.
Hjärtat slog även där.
Men..
Läkaren tyckte att jag hade i underkant för lite forstervatten.
Helvete!
Då var det ju som jag befarade. Något var fel och allt kommer gå åt skogen även denna gången. Jag vägrar förlora ett barn till. Dem får helt enkelt göra något. I värsta fall ta ut honom.
På 10 minuter hade jag redan sett framför mig hur dem förlöser mig och tar ut en lite liten pojke, alldeles för tidigt.
Jag fick bli inlagd för yttligare kontroller dagen efter och möjlighet att vara uppkopplad hela natten så jag kunde få höra min sons hjärtljud med jämnamellanrum. Och allt såg hela tiden fint ut. Alla var så snälla och förstående. Jag började sakta men säkert lugna mig lite.
Igår gjorde dem flödeskontroller. Vilket betyder att dem kollar blodflöde i moderkakan., navelsträngen och i mitt blodomlopp som tillför blod till bebisen.
Allt såg fint ut!
Dem gjorde även (såklart) yttligare fostervattensmängdtest. Nu låg nivån högt. Precis som det ska vara. Lillkillen i magen gjorde uppvisning och visade hur duktig han var på att röra sig och på något vis så tror jag han ville lugna sin mamma och pappa. "Jag mår prima! Ser ni, kolla vad jag kan göra..!"
Nu andades jag ut.
Förklaringen till att läken kvällen innan hade upplevt fostervattenmängden mindre kunde bero på olika anledningar. Deras maskiner nere på förlossningen är tydligen avsevärt sämre än dem uppe på Ultraljud. Ibland varierar mängden fostervatten beroende på hur mycket bebisen dricker och kissar. Och det var som läkaren sa till oss på tisdagkvällen. Eftersom vi har gått igenom det vi har gjort så valde hon att behålla oss för att ge oss en lugnare natt än vad vi hade haft om vi åkte hem. Så mycket var för att ge oss trygghet.
Idag känner nog både jag och Martin en viss eftertänksamhet till att vi fick åka in till förlossningen pga av våran oro. Vi har ju 100 % erfarenhet av att allt går åt pipan. Vi gick in i samma dörr som vi sist lämnade som nyblivna föräldrar till ett dött barn. Vi fick ligga i samma undersökningsrum som vi gjorde när dem först undersökte Mollys CTG kurva (som inte fanns). Osv osv....
Vi är idag i vecka 28. Och förhoppningsvis är det 10 veckor kvar till vår älskade son ska få komma ut till oss. Och 10 veckor är ju ingenting kan man tycka. Men för mig är det en evighet. 10 långa veckor av denna förbaskade oro. Väntan och osäkerheten. Samtidigt som det är 10 välbehövliga veckor för oss. Vi har fortfarande så mycket att bearbeta. Ludde har många gram och cm att lägga på sig innnan han får komma ut.
Men denna händelse fick mig att förstå. Detta året är det värsta, längsta och jobbigaste året jag har upplevt i mitt liv.
Men det kommer bli bättre. Bara inte riktigt än.
Men som den obotliga romantikern jag är så ser jag det ljuva livet i framtiden. Och det är det jag lever för. Jag lever för att jag hoppas på att en dag kommer det bli bra.
För det kommer det. Punkt slut.
Så länge... Ska jag försöka njuta av dem små sakerna i livet här och nu. Små saker som är dem största som finns. Familjen och vännerna. Hösten och levande ljus. Ett varmt hus och god mat i kylen. Ekonomisk trygghet.
Och just nu- En god kopp te, en hund som värmer mina fötter och den sköna känslan att få skriva av sig här på bloggen.
Kram till er
Längtan
Idag går vi in i v.25. Tjugofem hela veckor har denna lille skrutten bott i mig. Jag fasade så i början av denna graviditet att tiden och väntan skulle bli enorm. Vi hade blivit "varnade" för att den andra graviditeten efter att man förlorat ett barn skulle kännas så mycket längre och långsammare. Men än så länge tycker jag det har rullat på ok. Det är såklart en hel del andra funderingar och känslor kring denna mage som aldrig någonsin fanns när vi väntade Molly. Men det är klart helt naturligt i våran situation.
Igår kväll när jag hade som värst ont (kvällarna är värst..) Då tårarna inte höll sig tillbaka längre och Martin fick i vanlig ordning trösta mig som ett litet barn som ramlat på cykeln och skrapat upp knäna och man liksom hulkar fram tårarna. Då, fick jag någon sån där inre varm känsla. "Du din lilla fis där inne som får din mamma och må så här. Se nu för helsike till att kom ut hel och levande så jag får chans att berätta för dig att trotts all värk och gråt så hade jag gjort om det 1000 gånger om för din skull"
Jag längtar så mycket så att jag bara av den anledningen kan börja störtböla huxflux. Längtan efter att få snusa på honom kan göra mig smått galen vissa stunder. Jag vill att han ska vara här nu! NU!
Men... som sagt så går vi in i vecka 25 idag. Luddis eller Ludde (som är hans namn just nu) väger ca 800 gram och är 27 cm från huvudet till stjärt. Även om vår lilla pojk än så länge verkar vara en lugnare variant än sin storasyster så börjar han röra på sig mer och framför allt tydligare. Han sparkar gärna inåt och neråt så pappa Martin har ibland svårt att känns honom när han rör rundor som mest.
Vecka 25 som sagt. Ca 3 månader kvar!
