Puttelinas

Brev från himlen 

Se mig vinka, 
blunda så ser du, 
jag lovar att jag ska vinka extra mycket 
så du inte kan missta dig. 
Var inte rädd. Jag mår bra, 
jag lever i ditt hjärta. 
Jag ser och jag älskar, 
visst känner du min kärlek?

Överallt där du är, finns jag. 
Överallt du går, går jag.
När du sover, sover jag bredvid.
Jag är aldrig ensam, aldrig går jag själv.

Fast mina fotavtryck inte syns, finns jag. 
Fast min röst inte hörs ut, skrattar jag. 
Fast mina armar inte kramar så det känns, 
så visst kramar jag.

Vi syns igen det vet både du och jag. 
Gråt inte, dina tårar faller till marken. 
Skratta istället, jag vill se dej glad.
Livet är så mycket oändligare än du tror, lilla mamma.

För ett år sedan kämpade vi för fullt inne på förlossningsrum nr 9 i Lund. Värkarbetet tog lång tid eftersom jag blev igångsatt. Jag blev lovad all smärtlindning som tänkas kunde. Men bäst var väl ändå lustgasen. Dem fick sätta epidral på mig två gånger eftersom den tog snett första gången. 

Martin hjälpte mig något så otroligt och jag hade inte klarat en sekund utan honom vid min sida.

Efter nästan ett och ett halvt dygn. kl: 18.10 föddes det en liten flicka. Jag andades ut. Smärtan försvann helt. Rummet var helt tyst. Martin satt kvar vid min sida och vi kramade varandra. Vår barnmorska frågade efter några minuter om vi ville veta om det var en flicka eller pojke.

Det var över nu. 

En Molly var det. Den sötaste lilla flickan jag sett. Svart hår på hela huvudet. Sötaste lilla uppåtnäsan du kan tänka dig. Fortfarande så varm och go. Men helt tyst. Helt tom. Hur kan en sådan vacker varelse få lov att gå miste om livet. Hur kunde det vara meningen att vi inte skulle få se henne leva?

Ett år har gått.

Det har varit det värsta året i hela mitt liv. 

Jag har aldrig ens vågat tro att man kan må så här dåligt. Den Ida som jag trodde jag var blev som bortblåst och istället förvandlades jag till en sorgsen, grå och deppig Ida. En Ida där oavsett om jag upplevde skojiga saker omkring mig så var ändå stenen i mitt bröst så tung så den tog överhand.

Och det gör den fortfarande ibland. 

Detta året har varit en bergochdalbana utan dess like. Jag kommer inte vilja blicka tilbaka till detta år. Jag kommer inte vilja försöka minnas hur jag har mått år 2012. Jag vill spola över hela året och trycka på delete. 

Jag vet att sogen efter Molly aldrig kommer försvinna. Men jag vet också att vi har kommit en bra bit på vägen med att kunna leva med sorgen. Kunna hantera den och välja att minnas den fina flickan som vi faktiskt ha glädje av i 8 1/2 månad, i min mage.

Idag ska vi gå till Mollys grav. Vi ska skicka upp en rislampa där det kommer stå hur mycket hennes mamma, pappa och lillebror saknar henne. Det kommer stå hur mycket vi älskar henne.