Puttelinas

Vi startar vår tjejklubbsdag här hemma hos mig!

Undra vad temat är idag? Hihi!

Nu tycker jag att våren ska bestämma sig för att komma ordentligt. Ge oss lite värme och sol! Om jag får önska så får både värmen och solen slå till redan imorgon:)

Imorgon är det nämligen dags för tjejklubben att träffas!
Vi är inne på vårat 4 :e år att träffas var 6:e månad.

Idag har jag tygskorna på helt i hopp om att det inte ska regna:)

Ni får ha en trevlig fredag!

Såna här regniga och burriga dagar saknar jag Molly så det värker i själen. Åh vad jag hade velat vara hemma och myspysa med henne. Bestämma oss för att bara vara inomhus hela dagen. Jag hade gått runt och småplockat bland hennes prylar som hade legat utspritt i vardagsrummet. Mellan plocket så hade jag tagit min lilla flicka i min famn och vi hade gosat ner oss i soffan. Hon hade somnat tryggt och jag skulle inte vågat blinka en sekund, rädd för att missa en liten bråkdel av hennes närvaro.

Dessa dagar när tankarna försvinner iväg så känns det som om jag inte vet vem jag är. Jag är ju självklart Mollys mamma. Och hon är min dotter. Men utåt sett så är jag bara Ida. Som vanligt. Utåt sett är det ingen som ser att jag har världens finaste dotter. Världens mest älskade ängladotter.

Även om dagarna och livet traskar på bra. Så är jag fortfarande halv och mitt hjärta gör ibland så fruktansvärt ont. Jag skriker inombords. Molly. Kom tillbaka.

Regniga dagar är dem värsta. Då vet jag inte vem jag är.

Efter att ha haft en ljuvlig helg i Stockholm med några av dem finaste människorna jag känner var det i söndags dags att säga hej då. Som alltid går tiden för snabbt när man har det bra. På hemvägen svängde vi förbi farmor och farfar och sa hej. Och sedan vidare till mamma och familjen för en lunch. Redan vid lunchen började jag må superilla. Fick inte i mig mycket och när jag upptäcker att jag bara petar i blåbärspajen som syster hade gjort så förstod jag ju att det inte stämde!

I allt hejdå kramande så började illamåendet komma mer och mer tydligt.

Hela resan hem varvades med att stanna på en mack, eller pizzeria för att springa in och ja ni vet.

Hela dagen igår blev sängliggandes och det var inte många timmar jag var vaken alls.

Idag mår jag hur mycket bättre som helst! Har haft energi och fått i mig mat.
Piggade upp mig med att åka en tur till Norrvidinge blomsterträdgård för att inhandla lite pigga-upp-mig-blommor!
Så nu är jag fit-for-fight igen och imorgon är det återigen jobbet!

Det var säkert 7 år sedan jag åkte på en sån här däng med magsjuka. Nu kan den få hålla sig borta i minst lika många år!

Tackar livet för vänner och ledig helg<3

En gång i månaden gör vi behandlingar på varandra i personalen. Vilka behandlingar vi känner för. Ni som känner till mitt gamla jobb vet att detta är en superlyx för mig. För er som inte vet kan jag berätta att vi gjorde behandlingar på varandra ca var 4:e år istället för var 4:e vecka . Det är viktigt för LenHud att vi som jobbar där hela tiden föregår med gått exempel. Vi rekommenderar ju kunderna att komma regelbundet, så då får vi ju leva efter vad vi lär.

Så i onsdags startade min arbetsdag med en timmes skön ansiktsbehandling:)

Verkligen välbehövligt efter graviditet och massa tårar. Nu lyser det om min hud igen!

Alltså snart är det dags för tjejklubben att träffas igen. Sist vi sågs var i september förra året. Min mage hade precis börjat synas och jag var stolt som en tupp över den lilla kulan. Nu har ett halv år gått och det är dags att ses igen!

Denna omgång är det bl.a. jag själv som håller i det. Kändes bra timat att jag höll i det denna gång. Kontrollbehovet är liksom en aningen större när man inte mår bra eller är sitt rätta jag. Nu har jag koll på minsta lilla detalj och jag tror vi fått till en toppendag:) men än så länge är det ju hemligt för resterande tjejer så jag kan inte avslöja något!

Inbjudan skickades ut i förra veckan. Med rim och allt:)

Ingen rund mage denna gång ( rutorna har ju hittat tillbaka efter 3 månader sedan gravidmagen försvann, hö! ) men jag ber till högre makter att jag till hösten får visa upp en mage lika stolt som jag visade upp min allra finaste Mollymage!

Välkomna in i mitt rum på jobbet:) så mysigt att ha sitt helt egna kryp in där jag kan stöka och dona bäst jag vill!

Nog har vi ett stort hus. Men inte tillräckligt stort anser ju jag. Med tanke på alla fina möbler jag skulle vilja ha och inreda med, så är detta hus alldeles för litet:)

Som detta fina klaffbord tex. Hur fint som helst! Men var ska jag ha det? Så tyvärr måste jag bli av med det. Igår la jag ut det på blocket för att se om någon nappar.

Men det för lite ont att sälja det, trots att det nu egentligen bara står och tar plats:/

Nu är det äntligen dags att måla våran trappa! Vit som snö ska den bli:)

Idag är fredagen den 13:e. Otursdagen. Eller?

Jag minns tillbaka till fredagen den 13:e maj 2011. Det var en av dem bästa fredagarna i mitt liv. Det var den dagen vi fick reda på att vår lilla larv höll på att gro i min mage. Så för mig blev fredagen den 13:e en turdag:)
Om en månad är det ett helt år sedan. Idag tycker jag att det året har gått fort. Dem resterande 8 månaderna efter det possitiva beskedet var dem mest underbaraste månaderna jag någonsin upplevt.

Hoppas ni har en ljuvlig fredag den 13:e! Det ska jag iaf försöka ha:)

Alltså. Detta med att prata med sig själv. Så länge jag kan minnas så har jag alltid hört lilla mamma gå och prata med sig själv när hon stökat i hemmet. Och jag har blivit lika dan. Jag tror nog jag pratar med djuren där hemma. Men idag insåg jag att jag verkligen pratar till mig själv. Så länge man gör det hemma så är det ok ändå tycker jag. Men imorse pratade jag med mig själv, halv högt, ett antal gånger utanför hemmets väggar. När jag skulle kliva av tåget. På perrongen och på pressbyrån. Det är INTE ok. Folk kan ju tro att jag är mer tokig än vad jag egentligen är! Haha. Det är nog bra jag civiliserar mig lite granna. Annars vet man ju inte hur detta hade slutat!

Jag vill bara vakna upp igen. Från denna mardöm. Vill känna mig lycklig.
Vill känna mig innerligt glad. Vill inte vara vissen längre.




Härom natten drömde jag att jag dog. Jag åkte bil med min vän Jennie. Och hon som körde oss förlorade kontrollen över bilen och körde rätt ut över ett räcke på en bro. Bilen störtade och jag hann tänka "jaha, var det nu jag skulle dö.." Fick den hemskaste ångesten. Vaknade i ett ryck. Min puls var som om jag hade sprungit en mil.



Jag vill inte dö. Jag vill leva. Leva som den Ida jag egentligen är. Jag vill inte leva som denna trasiga Ida som jag är nu. Skör och trasig.
Men jag andas.





Drömtydning:
"Om du drömmer att du dör, så kommer ditt liv att förbättras"

Morgonmys på hög nivå här hemma i detta nu. Redan efter 4 dagar igång på nya jobbet så känner jag hur jag uppskattar sovmorgon. Ligga och dra ut sig ordentligt innan man går upp. Gosa med djuren som gärna kommer och berättar att dem är vakna och vill att vi ska gå upp ( Maccis). Jag är ofantligt glad i våra missar och den svarta lilla lurven. Dem som inte har/ haft djur eller dem som inte är speciellt glada i djur borde få veta hur mycket kärlek dem missar i livet. För den kärleken är gränslös och den mest trogna!

Idag fick frukosten helt i kycklingens tecken. Äggröra och kycklingfilé:) min lilla påskhare som jag fick av min nya chef igår får även den hänga med och bidra med påskstämning!

Glad påsk till er!

Det märks klart och tydligt att min kropp och hjärna vara bortkopplade från allt som har med jobb att göra. Jag är helt slut både i huvudet och i kroppen. Totalt utmattad för att vara exakt.

Dessa två dagar på kurs har jag verkligen sett fram emot. Rent av längtat efter att få en uppfräschning av produkter som jag har jobbat med i lite mer än fyra år. Jag hade hoppats på att både kursen och att börja jobba skulle göra att jag kopplade bort det jobbiga för ett slag. Lägga sorgen åt sidan i några timmar under dygnet och fokusera på något annat.

Men än så länge har det varit dem jobbigaste dagarna på länge. Mina tankar är mer än någonsin hos Molly. Jag märker att jag försvinner bort i mina tankar. Och allt som har med krämer, special serum och dundermasker är liksom det mest oviktigaste i hela världen. Detta är inget jag egentligen vill. Jag vill inte börja på nytt jobb. Jag vill inte gå någon nedranns kurs och klä upp mig som en annan piffig liten dam.

Det ända jag vill är att Molly ska LEVA! Jag vill vara hennes mamma på riktigt. Gå hemma och skrota tillsammans. Gå långa promenader med vagnen. Och det största bekymret på dagen skulle vara vad vi skulle laga för middagsmat och vilka små söta kläder jag skulle kitta henne i.

Idag är mitt största bekymmer att överleva dagen känns det som. Att lyckas hålla inne tårarna. Kan ju inte sitta där mitt i "denna-creamen-är-den-bästa-anti-age-creamen-man-kan-köpa-under-tusenlappen" och börja gråta som ett annat barn som tappat sin napp liksom.

Så denna utmaning med nytt jobb var större än jag trodde. Men det är som allt annat här i livet. Det kan vara bli bättre. Men jag skulle ljuga om det på något sett är en enkel match. Och trots att det är tuffa dagar, så är jag så förbaskat stolt över mig själv som faktiskt gör detta. Och är där jag är idag. Jag har lyckats ta mig långt på denna lilla tid som 3 månader är.

Efter en toppenmysig helg med mamma då börjar allvaret på riktigt. Igår var min första arbetsdag sedan allt hände. Min första arbetsdag på min nya arbetsplats i Lund på Lenhud:)

Idag och imorgon är det kurs som gäller! Så nu har jag just intagit Malmö Stad!