Puttelinas

Jag är en ängels mamma,
så fylld av lycka men ljusår från tröst.
Livet kan aldrig mer bli detsamma,
nu när jag tryckt en ängel till mitt bröst.

Igår hade jag en sån där tung och jobbig dag. Ibland vet jag inte hur det kommer sig att dem bara dyker upp så där utan förvarning. Utan jag liksom bara vaknar och känner den där stora tunga stenen i mitt bröst. Jag fick kämpa hela dagen på jobbet för att inte bryta ihop i tårar. Jag grät på vägen hem.

När jag pratar med folk omkring mig om Molly så är många så himla förstående. Som mina nya jobbakompisar tex. Hur fina som helst. Flera av dem är inte speciellt barnkära över huvudtaget och kan inte tänka sig att skaffa barn själva. Men dem har inga problem att prata om mitt barn och dem tilltalar henne vid hennes namn. Som det mest naturliga i världen. Som om hon finns för dem med. Det värmer så i hjärtat.

Igår vid lunchen så satt vi alla och pratade om barn. Vi pratade om Molly, om min kollegas lilla 1 1/2 åring. Och tjejerna var så gulliga i mot mig. Dem satt och spådde när mitt nästa barn skulle komma.

"Ida, jag tror det går fortare än du tror!"

Åh vad jag önskar att dem har rätt i det dem spådde! För i all saknad så finns det en otrolig längtan till Mollys syskon. Känslan att få lära känna en liten skuttbebis till i min mage är en känsla som gör att mina sorgtårar byts ut i glädje tårar. Längtan och väntan har ju liksom aldrig tagit slut för oss. Vi väntar ju fortfarande på vårat barn. Ett livs levande barn. Men det är bara en önskan, en dröm. Jag vågar knappt tänka att det en dag kommer bli så.