Larvis som blev den vackraste fjärilen flyger nu fritt
I guds famn
Det finns hundratusende stjärnor,
gud känner var endaste en.
Precis som han känner var fjäril, var blomma,
var strå och varje sten.
Det finns ingen stjärna och blomma som gud
inte kallar vid namn.
Det finns inget barn i världen
som inte får plats i hans famn.
Idag funderar jag på Mollys grav. Vi har inte bestämt oss än för vilken kyrkogård hon skall ligga på. Det måste kännas rätt. Hon ska ha den bästa platsen. Så är det bara. För även om jag vet att det bara är hennes skal som ligger där och att hon finns med oss var vi än är så vill jag visa hela världen att hon också har en fysisk plats. En plats dit vem som helst kan gå och prata med henne. Ge henne en födelsedagsblomma eller vad som helst.
En plats som symboliserar hennes liv. Hennes liv i min mage. En tid då hon var så otroligt efterlängtad och redan så älskad. Hon är våran förstfödda älskade dotter och kommer alltid att vara det.
Hon är vår fina larv som föddes till att bli den vackraste fjärilen av dem alla.
En fri fjäril.
Det finns inget som är rätt med att planera sitt barn gravplats. Det skulle ju vara tvärtom.
Men att hon ska få den bästa platsen, det ska jag se till.
Idag är det bra uppdelning! Jag och puzzel sitter på trappan och dricker kaffe i solen och Martin vårdstädar tomten:)
Min älskade dotter
Jag sitter tyst och stilla i natten
tittar upp mot stjärnorna.
Undrar var du finns,
om du är med mig här och nu.
Jag sluter mina ögon, och går in i mig själv.
Min tanke på dig blir stark, och jag känner ett ljus inom mig.
Du uppfyller hela min själ,
och då vet jag var du är.
Du är för alltid inom mig.
Jag kommer aldrig få ge Molly fart på gungan
Jag var ute och gick imorse. Jag gick förbi en lekplats.
Jag såg sandlådan. Gungorna. Och rutschbanan.
Det kändes ensamt.
Allt är så frukstansvärt ensamt.
Lika som bär
En liten Ida. Min första sommar.
Vi tittade i våra fotoalbum igår. När vi var småttingar. Och jag kan ju berätta att vår älskade Molly verkligen var sin pappa upp i dagen! Hon var en kopia av Martin när han var nyfödd. Dem runda goa kinderna, det mörka håret, formen i ansiktet. Det ända som skulle kunna urskilja dem var att Molly hade min lilla näsa.
Annars så var hon allt pappas tös den där Molly.
Denna fina text skickade Mollys faster till mig igår. Så fin.
Tänk om det kunde vara så enkelt. Då hade jag kunnat bli hel igen.
Om tårar kunde bygga en trappa och minnen en gränd, då skulle jag
gå rakt upp till himlen och ta med dig hem igen 
Ett nytt avslut
Igår var det dagen som vi väntat på sedan den 28:e december. Vi har väntat
på att få något svar varför Molly inte fick komma till oss.
Vi människor kan dö av tusen orsaker. Helst dör vi av ålderdom. Men även mängder av olika sjukdomar och olyckor kan ta våra liv. I många fall så finner man det orättvist att personen inte fick vara kvar hos oss. Pappas död var den mest orättvisa någonsin. Varför fick han inte vara kvar hos oss? Han var ju bara 46 år. Men pappa var sjuk. Hans kropp hade burit på sjukdom och ohälsa så länge att till slut så orkade inte hans hjärta.
Med Mollys död finns ingen orsak.
Dem hade inte hittat någonting som kunde avslöja vad som hade tagit hennes lilla liv. Provsvaren från mig var "jättebra". Det fanns inga tecken på att min kropp bar på någon infektion av något slag.
Vi kommer aldrig förstå varför vår lilla flicka inte fick leva. Vi kommer aldrig få någon orsak till varför det blev som det blev.
När vi var på väg hem från sjukhuset så kunde jag ändå på något vis känna en otrolig lättnad. Jag kände mig mindre tung i bröstet. Trots att det inte fanns några svar om varför så var ju ändå det ett svar för oss. Jag vet att hon förhoppningsvis hade det lika bra i dem 8 1/2 månaderna som vi hade.
Igår blev en liten hållplats i sorgen. Ett avstamp. Det är dags att försöka gå vidare. Blicka framåt. Med Molly i hjärtat så fortsätter vi upp för berget. Luften känns betydligt lättare att andas och himlens mörka tunga moln har börjat skingra sig en aning. Kanske kan man ana solljus där bakom molnen?
Dela med sig
Annorlunda moderskap
Nu bär jag
mitt moderskap inom mig
Och nog har jag vuxit
i mitt annorlunda moderskap,
ett moderskap till en död flicka
Men jag är mor,
mor till ett dödfött barn
Det är ju också en roll
att växa in i
Liksom man växer in i rollen
som mor till ett levande barn.
-Eva Bergman-
I natt drömde jag för första gången om att jag hade ett barn hos mig. Tror inte det var Molly faktiskt. Men ett barn som jag hade i min vagn. Jag ammade och bytte blöja. Jag tröstade och bytte kläder. I natt fick jag vara mamma i drömmarnas värld. Jag sov länge idag. Jag ville verkligen inte vakna ur min dröm.
Förra veckan tittade jag på tv. På Efter tio på 4:an. Det handlade om skönhetsoperationer. Där var det en kvinna som skulle berätta om hur hon upplevde sina bla bröstoperationer. När Malou frågade henne om hon hade barn. Så svarade hon snabbt "Ja tre stycken." Sedan ändrade hon sig ännu snabbare och rättade till det "Nej fyra. Tre levande och en i himlen.."
Så kommer jag alltid få svara. Jag kommer alltid räkna med Molly. Hon är vårt första barn och kommer alltid tillhöra den kommande barnaskaran. Hon kommer alltid alltid att räknas.
Jag kommer alltid vara mamma till ett litet barn som dog i min mage. Lika väntad. Lika älskad, som de kommande levande barnen kommer vara.
En fin tid tillsammans
Tänker på min stora mage
på hur jag strök med handen
över magens rundning
och talade till dig
mitt ofödda barn
Känner mig så tom
och ändå varm
Det var en fin tid
vi hade tillsammans
Trots att det slutade
så galet
Du skänkte mig glädje
lugn och styrka
Min älskade Molly
Sorg förenat med framtidsdrömmar
Det är blandade kännslor som kommer upp när jag går och "plockar undan" Mollys tänkta saker. Att packa upp väskan med alla hennes tänkta kläder som hon skulle haft på sig på BB riktigt biter tag i maggropen och jag hejdar inte ens tårarna från att komma. Känns som om varje plagg jag lägger tillbaka i lådan är ett litet farväl i sig. Känns som om jag plockar undan efter en gäst som bott här hemma ett tag. En gäst som aldrig kommer komma igen.
Vemodigt och overkligt.
I rummet står nu vagnen som med stor omsorg var bäddad mjukt och fint för den lilla bebisen som skulle komma om bara några veckor. Nu är den inte bäddad längre och det kommer dröja innan det ligger någon bebis där i. Molly kommer aldrig få känna så mjukt och skönt jag hade gjort för henne.
Samtidigt som det är hjärtskärande till tusen att gå runt i detta så är det inte direkt jobbigt på något vis. All sorg man känner till att Molly aldrig fick komma hit och få använda allt vi köpt och tänkt till henne, känns samtidigt inte tung.
Hon har ju faktiskt inte varit här. Hon har aldrig legat i vaggan. Hon har aldrig användt kläderna. Dem hann aldrig bli hennes.
Och det sitter inte i prylarna.
Dem här kläderna. Den här vagnen. Barnrummet. Alla saker som finns här hemma ämnat för vår förhoppningvis kommande bebis. Dem väntar troget. Väntar på att en vacker dag få bli användna.
Så länge får dem stå där. Samtidigt som dem bara skriker sorg, mörker och ett liv utan våran dotter. Så ger dem ändå ett sken av framtidtro och hopp.
Some die young
Denna låt lyssnar jag på idag.
Idag känns huset så där tyst igen.
Farmor och farfar har varit här sedan i onsdags förra veckan. Vi har haft lugna och sköna dagar. Lite loppis. Fika. Film. Pratat och bara umgåtts. Tror det va skönt för både dem och för oss att ha dem här nere. Dem har fått pyssla om oss lite. Lagat mat och hjälpt till med fix här hemma.
Är så tacksam för våra familjer.
Dem stöttar oss igenom detta. Att ha dem nära oss ( vare sig dem bor 50 mil bort eller inte)
betyder jättemycket.
Alla saknar vi våran Molly.
Och är det någonting vi verkligen tar fasta på är att vi alla pratar om henne. Vi pratar
om detta som är jobbigt. Och att få göra det med dem närmsta, familjen, känns tryggt och betydelsefullt.
"I will tell your story if you die. I will tell your story and keep you alive, the best i can.
I will tell them to the children. If we have some. If we have some.
Some die young."
Fredag
Idag är sista fredagen i denna månad. Snart går vi in i februari. Känns riktigt skönt att komma lite närmare våren. Våren är otroligt efterlängtad. Tror våren kommer vara väldigt behövlig detta år.
Den kommer inte bli som jag tänkt mig. Inte ens i närheten. För jag hade tänkt mig en vår med långa promenader med barnvagnen i högsta hugg. Utflykter med andra mammor och deras barn. Jag har föreställt mig hur jag låtit barnvagnen stå här utanför på altanen med en snusande bebis i. Hur vi hela familjen åkt ut till Järavallen på picknick. Mamma, pappa och barn, och så den lilla vovven. Samlad lycklig familj.
Nej, inget kommer bli som jag tänkt mig med denna vår. Men den är så efterlängtad iallafall. För med ljuset och värmen kommer även hoppet och styrkan tillbaka.
Men än är det januari..
Nu ska jag och farmor åka på en liten mini-loppis-runda. Man får göra sånt som piggar upp en om dagarna. Och som ni vet, så älskar jag ju loppisar!
Från och med för 4 veckor sedan..
Idag är det 4 veckor sedan vi åkte in till förlossningen. Oroliga. Men helt utan aning om vad som väntade oss. Jag hade känt sparkar på förmiddagen. Men framåt eftermiddagen och kvällen blev det allt lugnare i magen. Det hade ju hänt innan. Att larven lugnat sig emellanåt. Men, detta gjorde oss för oroliga och valde att åka in. Vi skulle bara åka in och kolla så att allt var bra och sedan åka hem.
Men väl inne i Lund så hittades inget hjärtljud. Vi gjorde 3 ultraljud med två olika läkare. Men båda kunde konstatera att den lilla bebisen i min mage inte levde längre. Där stannade även mitt hjärta och hela min markyta försvann och jag föll in i något som visade sig vara den värsta mardrömmen man kan tänka sig.
Tiden går. Men den står helt stilla.
För varje dag som går. Så saknar vi Molly mer och mer.
Varför?
Än så länge har vi inte fått några svar på vad som gjorde att det blev som det blev med Molly. Varför dog hon? Om det finns något svar så kommer vi få det nu någongång i februari.
Gåva
Pappas dag
När andra mammor byter blöjor, pussar varma bebiskinder, ligger i soffan och ammar, sover max 1 1/2 timma i sträck på nätterna, gråter av lycka, beundrar sitt mirakel...medans dem gör det. Så tänder jag ett ljus. Lägger mig här och beundrar en bild på min dotter. Tyst. Stilla. Inget annat händer. Och inget annat kommer hända. Det är så vi kommer få ha henne i resten av våra liv. På en bild brevid ett ljus. Lilla pluttan, hur kan man sakna och känna ett sånt otroligt tomrum för någon som aldrig fick chansen att ens fylla det.
Men en sak är ju säker. Hon har fyllt våra hjärtan med en otrolig kärlek. Som vi kommer bära med oss i alla dagar resten av våra liv. Tyvärr...så räcker inte det idag. Jag vill bara ha henne här hos mig. Precis som dem andra mammorna...
Idag skiner solen. Det är min pappas födelsedag. Han skulle ha blivit 52 år idag. Det har gått lite mer än fem år sedan han gick bort ifrån oss. Det kunde ha varit igår. Han lever så starkt kvar i mitt minne och jag kan tydligt och klart höra hans röst och skratt. Älskade pappsen. Jag har varit så orolig för den dagen då jag skulle ha barn. Rädd för att känna en tung sorg över att han aldrig skulle få träffa sina barnbarn. Och att mina barn aldrig skulle få uppleva sin morfar.
Men det är just vad dem fick. Molly fick komma till sin morfar och dem har varandra där dem är nu.
Två underbara liv som rycktes bort ifrån mig alldeles för tidigt.
Jag älskar er så det gör ont.
Ta hand om er därute<3
Från Molly...
Hålla handen
Jag har fått låna Amalias lilla hand. Samtidigt som det var mysigt, skönt och helt underbart, så var det hjärtskärande, hemskt jobbigt och förbannat orättvist.
Varför kommer jag aldrig få hålla min lilla flickas levande hand i min?
Vår älskade flicka...
Vi blev föräldrar till en dotter. En vacker lite flicka, med svart hår och dem goaste kinderna. Jag blev mamma...till en Molly. Till ett barn som var så efterlängtat och älskad från första stunden jag visste att hon var där i magen. Vi blev föräldrar..men vi fick aldrig vårt barn. Hon togs ifrån oss innan hon ens fick chansen att ta hennes första andetag.
Hon är vår älskade lilla Larv och kommer alltid att vara
det...var hon än är. Vår älskade lilla ängel..
Tack för allt stöd. Ni anar inte hur mycket det betyder<3
