Tårar av lycka
Här hemma håller vi att installera oss för fullt. Vi lär känna varandra och hur allt fungerar. Det är helt klart en omställning som man kanske inte kunnat föreställa sig. Men jag måste ändå säga att trots sömnbristen, amning som gör förbaskat ont, oron för att lillen inte mår bra osv. Så slår ju all denna kärlek till honom bort i ett naffs. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och börjar gråta av att bara titta på honom. Hormoner jag vet. Men det går inte med mina ord beskriva hur himla tacksam jag är för detta. Känslorna svallar över! För att Ludvig kom till så snabbt efter vi förlorat Molly. För att han fick komma till oss och vara helt frisk och fin!
Mys i soffan är det bästa som finns
Nu är det jul i igen
'Så var det dags för årets första traditionsenliga träff med familjen Holgersson. Julsnappsen och julsenapens kväll. Som vanligt är det papporna som ser till att några goa sorter senap tillagas och den "goa" malörten blandas för att få ligga till sig och bli sådär härligt god i smaken.
Och vi mammor får som vanligt uppgiften att bjuda på en mumsig trerättersmiddag!
Barnen står för underhållningen och igår bjöds det på melodifestivalen och musiken sprudlade på övervåningen. Ebbe på trummor. Thea på piano. Elias sjöng och Emil var bakgrundsstatist!
En helt perfekt kväll med julmusik i bakgrunden och första julsnappsen. Nu är det dags och leta fram den rätta känlsan bara. Men den kommer. Så småningom.
Varm av glädjen till livet
Igår kväll fick jag ett av dem bästa medelanden man kan få.
Igår föddes Levis lillebror. Levi som, liksom Molly, blev en ängel i mamma Josefins mage i början på detta år. Har blivit storebror till en livslevande liten kille.
Hela jag fylldes av en sån värme. Denna gången fick det gå bra för våra vänner Josefin & Björn samt dem andra storebröderna Hannes, Melvin och Matteus. Denna gången fick dem glädje istället för den sorgen dem tvingades möta för ca 10 månader sedan.
Ängeln Levi kommer alltid bli en del i brödraskaran. Nu med yttligare en liten! Fem fina killar.
Stort grattis till er och er lille prins!
Såklart har deras resa inte varit lätt. Ni som känner till min och Martins resa detta året vet att vi ständigt tampas med extrem oro och rädsla för att det ska gå som förra gången. Då vår lilla flicka dog i min mage 2 veckor innan hon var beräknad att födas. Psykisk ohälsa rent ut sagt. Det finns många baksidor under denna väg och jag vill vädja till er att kolla på ett klipp om Josefins & Björns kamp att få bli tagna på allvar ifrån mödravården och specialistmödravården.
Jag vill tillägga att jag och Martin är jättenöjda med vår respons ifrån vår barnmoska Eva i Landskrona och specialist mödravården i Lund samt förlossningsavdelningen i Lund. Som under hela vår tid som gravida med Ludde tagit emot oss emd öpnna armar och gjort allt i sin makt för att mildra vår oro.
Men. Det är långt ifrån alla som får turen att möta dem människor som vi fått möta.
Så detta måste lyftas fram.
Levi kunde ha räddats.
Och Josefin & Björn hade kunnat haft en lättare resa till deras idag nyfödda levande lilla pojke. Fått slippa kämpa för att få hjälp och stöd.
Ta hand om er!
Dagar med mamma och syster
Tänk så fort vissa dagar kan gå. I jämförelse med andra. Dessa dagar då jag har haft besök av mamma och Malin har bara susat förbi utan att jag knappt hunnit säga hej. Trots det så har vi tagit det lugnt och bara slöat på. Det är sånt man får göra när man kommer på besök här hos oss. Nästan som en lag börjar det bli.
Mamma har lagat god mat som vanligt. Och syster har snaggat vår hund så dem där extra kilona vi trodde vi var tvugna att banta bort försvann i ett naffs för det var bara päls!
Vi har fikat. Såklart!
Ja, vi har pratat och skrattat på vårat vis . Högljutt och ibland lite väl intensivt. Men det är härligt att få vara sig själv i den formen. Och med dem där två kackel-hönorna så kan man inte göra annat än att falla tillbaka på sin storasyster-plats och bli sådär som jag var när man var liten och bodde hemma. Hur jag var? Det kan jag inte förklara. Men sådär typiskt storasyster på något vis.
Härliga dagar som jag kommer må bra av länge att se tillbaka på.
Nästa gång. Ja då är det andra bullar. För då är det en lilleman som kommer få all uppmärksamhet och vi kommer undra vad vi pratade om innan han kom. Vad gjorde vi innan vi kunde sitta och titta på liten skapelse i timmar? Allt annat runt omkring, såsom mat och piff och fix kommer komma i skymmundan och Ludde kommer sitta som på en pedistal och bara få all kärlek han är värd!
Men det. Det är inte förrän om ett antal veckor.
Men först och främst.
Idag ska vi fira ett litet mirakel som kom till världen för exakt 7 år sedan. En liten flicka som har hunnit bli alldeles för stor. Men inte för stor för att fira med buller och bång! Ikväll gäller det att värma upp stämbanden och ta ton för vår finaste lilla Thea!
Ett år sedan
För ett år sedan föddes världens bästa, finaste och älskade lilla Amalia. Anna & Alexander blev föräldrar för första gången. Så glad och stolt jag är över denna lilla skapelse går inte att beskriva. Hon är ett charmtroll utan dess like och sötare liten tjej får man leta efter. Jag önskar så att jag kunda ha möjlighet att träffa både den nyblivna 1 åringen och hennes föräldrar oftare än vad jag gör.
Försökte prata i telefonen med Amalia i eftermiddags. Men hon tyckte mest om knapparna på telefonen, såklart! Men tillslut fick jag ett hej iallafall!
Puss på dig finaste lilla gumman!!
När man får änglakontakt
Det var min allra första gång jag var på seans förra veckan. Helt spontant blev det. Mia mina kära vän tänkte på mig när två andra hoppade av i den tänkta gruppen. Självklart ville både jag och Jennie med.
Istället för att sitta samlade i gruppen så fick vi träffa mediumet själv.
I ett ljust rum satt en helt vanlig tjej i min egen ålder. Inget flummigt. Bara helt normalt. Nästan.
Hon frågade mig om det var någon som jag skulle vilja ha kontakt med. Ja, min pappa Michael. Hon hon började. Mycket riktigt så får hon kontakt med en man som hon förklarar precis som min pappa. Så många små detaljer som hon inte skulle kunnat gissa sig till. Alltifrån att hon berättade om ett av mina finaste barndomsminnen med pappa till att hon kände hur han mådde i slutet av sin levande tid. Jag ska erkänna att jag var skeptisk mot henne. Och jag gav henne knappt något gensvar på det hon berättade. Min innerstinne darrade jag och hade tusen frågor till pappsen!
När vi skulle avsluta så ville jag bara fråga en sista fråga. Om hon såg någon vid pappas sida? Jag gav henne namnet Molly....Ja där va en person. En liten liten flicka som han bar i sina armar. Hon strålade ett ljus och hon kände ingen smärta eller ångest med denna lilla Molly som hon beskrev som väldigt lik mig på något vis.
Pappa hälsade att jag kunde vara lugn. Att dem var tillsammans och hade det bra. Och att det var dags för mig att släppa taget lite... Han tar hand om henne.
Mer behöver jag aldrig någonsin få veta. Jag fick svar på allt. Det viktigaste är att dem är tillsammans. Även om det är svårt att tro på detta så väljer jag att göra det. För så lycklig jag var när jag åkte därifrån har jag inte varit på länge! Det kändes som om jag gjort av med massor av tung negativ energi som jag tvingast bära på och jag var fylld med massor av värme istället. Jag kände en sån otrolig frid.
Helst av allt önskar jag att jag slapp gå till ett medium över huvudtaget. Att jag slapp gå till en person som kan få kontakt med avlidna för att få "prata" med min pappa och dotter. Men genom denna händelse så blev jag lite lugnare i det jag själv tror på. Att livet inte tar slut bara för att man dör. Utan att livet bara är en liten del av det min själ ska få gå igenom...Resan fortsätter liksom.
Idag är det 5 år, 11 månader och 20 dagar sedan min älskade fina pappa lämnade oss. Och 8 månader och 20 dagar sedan min lilla flickas hjärta sluta slå. Jag älskar dem så högt och saknar dem varje minut av mitt liv. Den tomheten som är efter pappa och Molly går inte att beskriva. Men på något vis så finns dem med mig varje dag, varje minut. I mitt hjärta bor dem tryggt.
Mina änglar.
Lillebror slutar aldrig att vara liten- i mina ögon
Att Nickelilltroll snart blir 22 år verkar vara omöjligt för min hjärna att ta in. Vi hade en jättemysig helg med bara Nicklas. Det behövdes inte pratas en massa. Fast klart gjorde vi det oxå. Men det viktigaste var att bara få vara tillsammans. Bara det här med att få skratta åt vardagliga saker. Som hur jag fnissade till för mig själv i fredags morse när jag ser och kommer ihåg att även han hyvlar ost precis på samma värdelösa vis som jag. Pulkabacke! Eller hur ofantligt lillebroraktig han är. Ligger inne i rummet och spelar dataspel, kläderna ligger i en hög mitt på golvet. Hans mobil ringer tiotusen gånger i timmen, typ. Hur han sprayar flera liter hårspray i håret osv. Men vi har även gapskrattat åt hur storesysteraktig jag är! När jag konstant frågar honom om han är hungrig. Eller om allt är ok. Eller hur jag "springer" efter honom på perrongen när han skulle åka hem, och Martin frågar var jag ska och svarar bara " ska bara se så han hittar rätt..." men då har han i själva verket redan hoppat på tåget och sitter på sin plats och Martin får släpa med mig tillbaka till bilen.
Ne. Min lillebror kommer alltid vara lillebror och liten i mina ögon. Jag kommer alltid känna att jag vill ta hand om honom. Även om det vissa gånger är han som tar hand om mig.
Vi konstaterade att nästa gång han kommer ner hit och hälsar på så är han morbror åt en liten pojke! Han försökte dölja det, men han log med hela ansiktet när vi kom på det=)
Kram
Promenad
Det är så mysigt att gå ut med Puzzel nu för tiden. För vi får alltid sällskap en vår lilla donna Cloetta. Hon springer ikapp. Snackar lite. Och skulle det dyka upp något farligt längs vägen som tex en annan dum grannkatt eller några högljudda barn, ja då springer hon ännu närmre Puzzel och blir liksom lite tuff och mallig sådär.
Födelsedagsprins
Han älskar motorer, bilar, crossar, fyhjulingar..ja tillochmed gräsklippare. Han är mannen som sällan, mer än sällan blir arg för små saker. Han har ett hjärta av guld och vill alla gott. Han har en arbetsmoral som många saknar idag. Han är en man att lite på! Idag för 28 år sedan tog han sina första andetag. Från en liten pojkskrutt har han idag gått till att ha blivit den vackraste, finaste och bästa mannen som finns! Martiiin Hooolgersson!
En Edvin och en Man&hustru
Världens finaste Edvin hade sin namngivningsfest i lördags. Ute på Kråmö. Det var precis på den klippan som hans föräldrar gifte sig för två år sedan.
Det var en vacker sermoni som var alldeles perfekt! God mat och fika fick vi etferåt.
Tack snälla M&M&E för att vi fick vara med och dela denna dag med er!
Sedan var det dags för årets bröllop!! Alexandra och Marcus skulle nu bli äkta makar! Och se bara på dem. Se vilket otroligt vacker par. Det strålar om dem i vanliga fall,
men i lördags, ja det var så man fick ha solglasögon och ändå kisa när man tittade på dem! Alexandra min fina vän var så så vacker i sin klänning. Åhhh. Det är bara för härligt med kärlek!
Nu var det gjort!!!
Ja ni förstår väl att det är svårt att hitta ord kring detta! Underbart, vackert, ljuvligt osv osv känns bara som pyttesmå ord i detta sammanhang. Jag skulle vilja säga att finare och lyckligare än så här blir det inte!
Här har vi vår helt egna toastmadame! Pigg, sprallig och som den friskaste fläckt man kan träffa på. Min älskade vän Sara gjorde ett helt suveränt jobb med att stryra dagen och kvällen så det blev så där..perfekt!
Sedan skålades det för brudparet!
Mängder av god dricka. Själv drack jag iskallt Bomansvatten. Inte fy skam det heller ska jag säga!
Vi fastnade faktiskt på någon bild vi med!
Halvan och helan!
Martin passar på att pussa bruden när Marcus är på toaletten.
Därefter så fortsatte festen och dansen kom igång. Gäster och brudparet dansade in i natten. Men jag och Martin tassade trötta och mycket belåtna till bilen efter brudvalsen. Körde hem i sensommarnattens mörker och somnade helt ovaggade...
Jag önskar er Alexandra och Marcus allt gott i livet. Och jag känner mig helt trygg att ni kommer få ett långt och lyckligt liv så länge ni får lov att vara med varandra.
Och så var den dagen över. En jättejätte mysig och rolig dag som jag kommer se tillbaka på länge länge i livet. Jag kommer se tillbaka på den 25:e augusti 2012 med ett stort leende på läpparna. En kärlekens dag. En livets dag.
Kärrrrrlek!
Jag tror på livet
Ej tror jag på att hösten bara
är gula löv som faller för att dö
jag tror att livet blott förändras
till annan form inunder vinterns snö
Ej tror jag på att livet slutar
där något bräcks och multnar ner
jag tror att livets pulsar ständigt bultar
fast dolt för oss är det som sker
som moln och hav och mark och sjö
jag tror att död är blott förändring
-jag tror att ingenting kan dö...
Bad och födelsedagskalas!
Fort fort!
Thealoppan hoppade vant i vattnet
Knodden lika så!
I söndags förmiddag följde vi med Thea och Elias och deras föräldrar ut
till Röstånga badet för att svalka oss.
Det är så härligt att se barnen bada vant i vattnet. Hoppa och simma. Jag älskar att bada. Men har med åren blivit harigare vad gällande temperaturen på vattnet. Kanske är det något som får ändras sedan när man har en liten pojke som vill vara i vattnet oavsett. Då får man gladeligen och snällt hoppa i. Det ser jag sååå fram emot!
Senare på kvällen var det dags att fira världens bästa Ebbe som skulle fylla 5 år!!!
Tänk att du blivit en så stor pojke! Jag är så glad att få vara en del i Martins syskonbarns liv. Dem är så fantastiska och underbara små liv. Är glad att jag kom in i Martins liv när jag väl gjorde det. För jag har fått följt dessa barn från början. (Utan Thea som var hela 10 månader första gången jag träffa henne. I höst fyller hon 7 år!!)
Paketöppning.
Emil är mer i luften än på marken!
Hopp!
Puss!
Leta molnfigurer.
Favoritmorbror!
Inte på topp
Just nu har jag en period när jag inte mår hundra. Kroppen har börjat säga ifrån på ett sätt som jag inte känner igen. Min oro blir en aningen större för var dag som går. Länge har jag varit så lättad över att jag inte varit orolig. I hopp om att det skulle få hålla i sig längre fram. Med Molly mådde jag allt som oftast jättebra. Rent kroppsligt. Mina värden var på topp rakt igenom. Knappt några krämpor alls.
Jag är ju inte förvånad att denna graviditet skulle komma att bli en tuffare påfrestning för kroppen. Som vilken andra graviditet som helst. Och ännu mindre när det är så tätt. ( mindre än 3 månader i mellan.) Men jag blir liksom frustrerad över att jag inte får lov att må lika bra denna gång. På torsdag ska jag bege mig för en extra koll hos min barnmorska. Får kolla upp värdena lite extra. Kanske släpper lite av min oro då med.
Men hur det än är. Hur jäkliga dagarna kan vara. Så räcker det med en liten liten buff från busen där inne i magen så blir jag helt varm i kroppen. Känslan när jag får känna hur jag har ett litet liv i mig är så himla underbart att all den värken och illamåendet bara dunstar bort för en stund. Tänk att det lille knytet kan få mig att må så bra samtidigt som jag mår så dåligt på samma gång.
Jag längtar så himla mycket efter honom så jag ibland inte vet var jag ska ta vägen. Och min ända önskan här i livet är att jag snart får hålla honom och se in i hans ögon. Få trösta honom när han skriker. Få byta den kletigaste bajsblöjan. Jag längtar så tills jag får ligga i sängen en hel dag och bara titta på honom. Lukta på honom. Pussa och krama honom. När jag gråter av lycka för att att just han kom till oss. När jag får lov att säga: "mamma älskar dig".
Det är jäkla skit vad jag längtar då!
Ta hand om varandra där ute!
Kram
En skön sommarkväll med mamma
Ikväll har det verkligen varit en sån där skön sommarkväll. Sådär som man inte känner en ända vindpust. Jag har inte ens varit nära att frysa. Barfota och utan kofta. Det tackar vi så mycket för.
Imorgon är det äntligen fredag och helg!
Glad över att få vara din
Jag är så tacksam över att få höra ihop med Martin. Jag är glad över allt skoj vi fått uppleva. Jag är oherhört tacksam över att han funnits där när tiderna varit svåra, för mig. För oss. Utan Martin hade jag inte varit den jag är idag. Han lugnar mig när jag stressar upp mig och blir hispig. Tröstar mig när jag är skör. Får mig skratta på morgonen trots mitt mindre roliga morgonhumör. Förklarar på sitt pedagogiska vis så att jag fattar dem gångerna det hakat upp sig i hjärnkontoret på mig.
Såklart så är det ingen som kan reta upp mig på samma sätt som han gör. Han kan reta upp mig så in i bomben. Han vet precis på vilka knappar han kan trycka på. Och även när jag är som mest arg och irriterad på honom för att han är så förbenat lat och aldrig plockar undan sina kläder,när jag är trött för att han är mindre bra på att laga mat, när han mer än sällan tar hand om tvätten, när han sover vid dem mest olämpliga tillfällen, hellre klipper gräsmattan än att damsuga...så älskar jag honom till tusen. Redan från första stund jag såg honom, för många herrans år sedan, så förlorade jag en del av mitt hjärta till honom. En del kommer alltid att vara hans. För resten av livet.
Förklarad kärlek
Härom dagen visade Martin upp lite av sin romantiska ådra! Helt plötsligt ropade han nipprigt att jag skulle titta ut genom fönstret på ovanvåningen. Och till min STORA förtjusning så hade han klippt gräsmattan... Men inte på vilket sett som helst. Utan stora tydliga bokstäver M hjärta I. Så gullig av honom!!
När LÄNGTAN är större än rädslan
Redan från första stund, efter vi hade förlorat Molly, så pratade vi om ett syskon. Längtan efter att få hålla ett livs levande barn i våran famn är så ofantligt stor. Större än rädslan. Att vara så redo som vi var, med knappt 2 veckor kvar till beräknad födelse, går knappt att beskriva. Ni kan ju gissa hur redo vi är nu att bli föräldrar.
Men som med alla barn som bakas i magen så är väntan lång. Kunde jag trycka på en knapp så vi huxflux hamnade i november så skulle jag självklart göra det. Samtidigt ser jag fram emot att lära känna ett till barn i min mage. Njuta av den känslan. För den är UNDERBAR.
Mitt älskade lilla frö
Du är fröet och jag din mull
Du ligger i mig och gror.
Du är det barn som väntas.
Jag är din mor.
Jord, ge din värme!
Blod, ge din saft!
En okänd makt behöver i idag
allt liv jag haft.
Strömmande varma vågen
känner ingen damm,
vidare vill den skapa,
bryter sig fram.
Därför gör det så levande ont
ini mig nu;
något växer och spränger mig---
kärste, du!
Världens bästa mamma
Jag har världens bästa mamma!
Önskar så att jag skulle kunnat få ge henne en stor kram idag på hennes dag. Men den kramen får vänta till nästa helg!
Någon som också är världens bästa är min fina farmor. Pratade med henne innan idag och vi konstaterade att det såklart är hennes dag idag med, trots att hon är fars mor.
En annan mor som är en av dem bästa mammorna jag vet är Martin mamma, min bästaste svärmor.
Och mina ljuvliga svägerskor, ja bättre mammor är svårt att hitta.
Anna min vän är Amalias stolta mamma och gör det bästa jobb man kan som mamma till henne. Sofie är helt klart jordens supermamma till sötaste Axel och Maja.
Malin, väldigt ny i mammarollen. Men jag pratade med henne idag och jag kunde höra hur lugn och cool hon var i sin nya roll, mamma till lilla Edvin 2 veckor.
Vi är helt klart en hel bunt med underbara mammor som älskar våra barn till tusen. Och jag är så stolt över att ha förundransvärda mammor i min omgivning som både inspirerar och lär mig massor om att vara en supermamma.
Idag är jag en stolt mamma till den finaste lilla ängeln jag vet. Min dotter Molly. Jag har pussat extra på hennes foto idag och önskat att hon kunde komma tillbaka. Om så bara för en bråkdel sekund så jag kunde ge henne en stor mammakram. Hoppas hon känner hur mycket jag älskar henne. Och att hon var hon än är ser hur mycket vi saknar henne. Varje eviga dag. Var eviga sekund.
Hoppas ni alla fina mammor där ute har haft en ljuvlig dag!
Stor kram till er!
När helgen är här för att ta hand om oss
Huxflux så hade denna arbetsveckan nåt sitt slut.
Idag startade vi dagen med att äta frukost ute på filten hela familjen. (godiset är från igår och det blev frukostens efterrätt, ett måste en lördag!)
Helgen bjuder på mycket fix här hemma. Ska hjälpa till på en möhippa här i byn. Loppisrunda. Fira morsdag.
Tror minsann att det kommer bli en toppenhelg.
Annars så rullar den stilla vardagen sin gång. Tiden har återgått till sin normala takt igen. Vilket känns skönt. Många dagar känner jag mig glad och hoppfull om livet. Och jag har en tro om att allt tillslut kommer bli bra. Men trots att tiden läker det stora öppna såret vi fick den 30 december 2011, så märker jag hur lätt det ömmar om man råkar komma åt det. Hur lätt man minns hur förbaskat ont det har gjort och fortfarande gör. Mollys frånvaro har förändrat vårat liv så mycket.
Jag skulle kunna rabbla upp hundra olika situationer som jag reagerar olika i från och med att detta hände. Utåt sett kanske det kan märkas en aningen nonchalant. Men i min värd väljer jag bara att inte lägga den fjuttiga energin på en sån liten bagatell som det kanske i den situationen är. Det kanske kommer ändras med tiden. Vad vet jag.
Jag tror även att utåt sett så ser det nog ut som att vi är på väg vidare. Och det är vi. Men det är som med alla sorger. Vi som är drabbade är kvar så oändligt mycket längre i sorgarbetet än dem som står vid sidan av. Men fortfarande vill vi prata om Molly. Vi vill berätta hennes berättelse. Vi vill inte att hon ska bli bortglömd. Aldrig någonsin. Hon kommer alltid att räknas och har gjort det från och med dag ett.
Imorgon är det som sagt mors dag. Min dag. Min dag som jag får fira utan min dotter. Ingenting med det känns rätt. Tur att det finns så många andra fina underbara mammor med deras barn vid liv som kan fira och hylla dem. Jag ska hylla alla mammor jag känner i min omgivning! Men det är imorgon det.
Nehepp, då var det dags att hänga tvätt! Håller rummarna
för att det inte kommer bli regn idag.
Jag vill hålla dig i min famn för evigt
Jag vill hålla dig i min famn
Jag somnade igår kväll med tårarna rinnandes.
Jag vaknade inatt och kände en sådan tomhet.
Jag somnade om och drömde om dig.
Jag vaknade rofylld och lugn.
Jag höll kudden i min famn i tron att det var du.
Älskade Molly
Jag vill hålla dig i min famn för evigt.
Ta hand om varandra!
