Puttelinas

Huxflux så hade denna arbetsveckan nåt sitt slut.

Idag startade vi dagen med att äta frukost ute på filten hela familjen. (godiset är från igår och det blev frukostens efterrätt, ett måste en lördag!)

Helgen bjuder på mycket fix här hemma. Ska hjälpa till på en möhippa här i byn. Loppisrunda. Fira morsdag.

Tror minsann att det kommer bli en toppenhelg.

Annars så rullar den stilla vardagen sin gång. Tiden har återgått till sin normala takt igen. Vilket känns skönt. Många dagar känner jag mig glad och hoppfull om livet. Och jag har en tro om att allt tillslut kommer bli bra. Men trots att tiden läker det stora öppna såret vi fick den 30 december 2011, så märker jag hur lätt det ömmar om man råkar komma åt det. Hur lätt man minns hur förbaskat ont det har gjort och fortfarande gör. Mollys frånvaro har förändrat vårat liv så mycket.

Jag skulle kunna rabbla upp hundra olika situationer som jag reagerar olika i från och med att detta hände. Utåt sett kanske det kan märkas en aningen nonchalant. Men i min värd väljer jag bara att inte lägga den fjuttiga energin på en sån liten bagatell som det kanske i den situationen är. Det kanske kommer ändras med tiden. Vad vet jag.

Jag tror även att utåt sett så ser det nog ut som att vi är på väg vidare.  Och det är vi. Men det är som med alla sorger. Vi som är drabbade är kvar så oändligt mycket längre i sorgarbetet än dem som står vid sidan av. Men fortfarande vill vi prata om Molly. Vi vill berätta hennes berättelse. Vi vill inte att hon ska bli bortglömd. Aldrig någonsin. Hon kommer alltid att räknas och har gjort det från och med dag ett.

Imorgon är det som sagt mors dag. Min dag. Min dag som jag får fira utan min dotter. Ingenting med det känns rätt. Tur att det finns så många andra fina underbara mammor med deras barn vid liv som kan fira och hylla dem. Jag ska hylla alla mammor jag känner i min omgivning! Men det är imorgon det.