Puttelinas

Denna bild är den sista magbilden. Julaftonsmorgon
 var det. Det var 4 dagar innan världen rasade samman.

Igår kom två en dem finaste syskonbarnen man kan ha förbi. Under hela min graviditet så har barnen klappat och myst med magen. Lille Elias har lyssnat med örat på magen, och jag har frågat honom vad bebisen säger. Han har då tittat på mig med stora frågetecken på ögonen. Vaddå säger? Det är ju bara en tjock mage? Man har förklarat att i magen ligger det en bebis. Vi har berättat och pratat om att snart kommer bebisen. Efter julafton kommer bebisen. När alla raketer har varit så kommer bebisen.

Men det har ju inte kommit någon bebis. Och hur förklarar man det för en snart 3 åring?
Flera gånger har Elias frågat lite frustrerande. "Var är bebisen? När bebisen komma?"
"....Nej , Elias, bebisen kommer inte...den är i himlen nu.."
"Bebisen blev en ängel.."
Han köper det inte riktigt. Varför har vi då tjatat om att bebisen ska komma, om den ändå inte hade tänkt att dyka upp?

Det skär i hjärtat.

Tror vädret känner med mig. Stora tunga regndroppar likt mina tårar. I sånt här burrväder får vi värma oss med vänner,levande ljus och god mat.

Sommar. Nygravid. Lycklig.


Låt tiden gå fort. Helst så att det är midsommar redan imorgon. Varma ljusa kvällar att längta hem till efter jobbet. Ljumna morgonpromenader med vovven. Härliga utflykter till stranden. Barfota i gräset.

Hittade denna bilden på mig. Inte den bästa kanske. Men den visar precis hur jag mådde då. Jag var så himla lycklig. Jag var nygravid där. I vecka 10. Det syntes inte på mig att jag hade en liten larv i magen. Men jag kände det så väl. Det kändes ända från tårna ut i fingerspetsarna.

Jag är så otroligt lycklig för de 8,5 månaderna jag fick med min Mollymage. Att just jag fick bära henne och få känna henne växa, böka och buffa runt där inne. Så full av liv. När jag blickar tillbaka så är det de bästa 8,5 månaderna i mitt liv. Att känna sig så förväntansfull och stolt över sin mage. För mig var det magiskt att vara gravid. Jag älskade det.

Tiden kommer läka vissa sår, det vet jag. Och tiden är så viktig att ta vara på. Även om det nu är gråaste januari och dagarna inte innehåller det minsta sken av ljus..på något sett. Så vet jag att en vacker dag kommer jag stå där. Stå där i solens varma och ljusa sken. Kommer känna värmen igen. Känna hoppet.
Inte idag. Men någongång. Någongång kommer jag få känna en bökande liten minilarv i min mage igen.

Idag har Martin blivit pappa på pappret. Och Molly och fått ett efternamn och blivit folkbokförd.
Nu finns hon. Eller nu syns det att hon funnits. Hon är en person. Hon skulle ha blivit en
person. Ida och Martins dotter Molly Holgersson.

 
Dagar och nätter flyter samman just nu. Spelar ingen roll vad det är för veckodag. Dag som natt. Självklart är kvällar och nätter mycket tyngre. Tankarna är svårare att skingra. Samtidigt vill jag inte skringra tankarna. Jag vet att jag behöver få ut dem här tårarna. Jag måste få ut ilskan och frustrationen som byggs på inom mig. Sorgen måste bearbetas. Och om det så är kl.03.30 på natten och huset är alldeles mörkt och tyst. Så får det va då. Det är så här det är nu. Livet är skit. Inget kan ta ifrån mig tunga sten som sitter i mitt bröst. Vi förlorade våran dotter och så är det. Jag kan inte hjälpa mig själv genom att försöka låtsas att det är bra. För det är det inte. Ingenstans.


Idag har varit en "bra" dag. Jag har haft ork och lust att fixa lite här hemma. Fixat med stryktvätt och gjort fint i garderoben. Martin har donat och gjort Puzzel fin. Jag känner att min kropp är mycket piggare. Och hade det inte varit för den lilla svanskotan som tydligen fått sig en törn vid förlossning så är jag nästan helt mig själv i kroppen igen. Men det där med svanskotan kan tydligen ta tid. Troligen är det en spricka i benet som gör att det gör så ont. Men det är inget att göra åt det utan det får läka av sig själv.

Nu ska vi snart gå en promenad till Mette och Alexander. Alexander fyller idag och
det ska ju firas med lite fika=)

Vet inte hur många gånger jag kan säga tack. Tack för allt stöd. Ni är helt otroliga. Så mycket fina människor vi har omkring oss. Ni ska bara veta hur mycket ni stärker oss!

När andra mammor byter blöjor, pussar varma bebiskinder, ligger i soffan och ammar, sover max 1 1/2 timma i sträck på nätterna, gråter av lycka, beundrar sitt mirakel...medans dem gör det. Så tänder jag ett ljus. Lägger mig här och beundrar en bild på min dotter. Tyst. Stilla. Inget annat händer. Och inget annat kommer hända. Det är så vi kommer få ha henne i resten av våra liv. På en bild brevid ett ljus. Lilla pluttan, hur kan man sakna och känna ett sånt otroligt tomrum för någon som aldrig fick chansen att ens fylla det.

Men en sak är ju säker. Hon har fyllt våra hjärtan med en otrolig kärlek. Som vi kommer bära med oss i alla dagar resten av våra liv. Tyvärr...så räcker inte det idag. Jag vill bara ha henne här hos mig. Precis som dem andra mammorna...



Idag skiner solen. Det är min pappas födelsedag. Han skulle ha blivit 52 år idag. Det har gått lite mer än fem år sedan han gick bort ifrån oss. Det kunde ha varit igår. Han lever så starkt kvar i mitt minne och jag kan tydligt och klart höra hans röst och skratt. Älskade pappsen. Jag har varit så orolig för den dagen då jag skulle ha barn. Rädd för att känna en tung sorg över att han aldrig skulle få träffa sina barnbarn. Och att mina barn aldrig skulle få uppleva sin morfar. 
Men det är just vad dem fick. Molly fick komma till sin morfar och dem har varandra där dem är nu.  
Två underbara liv som rycktes bort ifrån mig alldeles för tidigt.
Jag älskar er så det gör ont.

Ta hand om er därute<3

Jag har fått låna Amalias lilla hand. Samtidigt som det var mysigt, skönt och helt underbart, så var det hjärtskärande, hemskt jobbigt och förbannat orättvist.

Varför kommer jag aldrig få hålla min lilla flickas levande hand i min?

Idag är det den 10 Januari 2012. Det var den dagen som vårt barn var beräknat till. Ända sedan dagen då vi gjorde första ultrljudet och fick detta datum har man fanatiskt räknat ner dagarna. Man har tänkt att i mitten av januari kommer vi vara tre. En familj med ett litet barn. Jag har sett framför mig hur vi skulle ha gått här hemma och myst i detta tråkiga januariväder. Bara tagit hand om varandra och varit lyckliga över vår nya lilla skapelse som kommit till oss. Inga beskymmer i världen hade funnits. Utan vi hade bara varit uppslukade av vår älskade dotter. Förblindade av kärleken som man får till sitt barn..



Men man kan aldrig veta. Tur är väl det. Drömmarna om hur vår framtid skulle ha
varit är nu omvanlat till en mardröm som blir tydligare för varje dag. Istället för den totala lyckan
gräver vi istället ner oss i den djupaste sorg. Vi blev tre. Men förblev två.


Igår kom Anna och Amalia hit. Yttligare en vän som ställer upp i vått och tort. Vi ska ta och ge oss ut på en promenad nu. Gå förbi minneslunden och tända ett ljus. Jag har inte riktigt varit ute på nån promenad än. Men jag tror både kroppen och själen kan må bra av lite frisk luft.

Men egentligen vill jag bara göra som Cloetta på bilden...gömma mig och bara sova bort all smärta.. Men mitt liv är här och nu trots allt. Och som jag skrivit innan. Det gäller att hitta dem små ljusglimtarna varje dag. Idag tror jag att denna promenaden kommer göra mig gott.


Tack för alla fina kort och hälsningar som kommer i brevlådan!

Ikväll har vi blivit bjudna på middag av Jennie och Patricia, igen. Fin fina vänner<3

Idag åkte vi tjejer en tur till Väla. Tänkte att det kunde vara skönt att komma ut lite. Skingra tankarna. Vi fikade och kollade i butiker. Men usch vad jobbigt det var. Dels kände jag att kroppen inte är riktigt återhämtad från förlossningen. Sen var det jättejobbigt att se alla barnvagnar och alla lyckliga familjer..

Det var nog i det tidigaste laget att ge sig ut på såna stora utflykter. Men nån gång måste man ju möta det. Möta andra föräldrar med barn. Se andra lyckliga. Min sorg får ju aldrig ta någon annans lycka. Aldrig.

Nu ligger vi nerbäddade i soffan med godis och levande ljus. Det får bli filmtajm snart.

Hoppas ni har en mysig lördag<3

Familj. Vänner. Bekanta. Tack för allt stöd. Alla har vi vår sorg i detta. Mollys mormor, hennes farmor och farfar. Fastrar med familjer. Moster och morbror. Mollys gammalfarmor och gammelfarfar. Tant Patricia...och många fler. Ni alla var någon så otroligt betydelsefull person för henne redan.
Tillsammans är man starkast. Det känns i dessa svåra stunder. Man märker hur mycket det lilla kan göra.

En vecka har gått sedan Molly föddes. En vecka utan henne sparkandes i min mage. Inget buffande. Inget hickande. En vecka i total dimma och förvirring. Vad har egentligen hänt? Har det hänt? Ska hon verkligen aldrig komma till oss? Jag vet att dimman lättar efter hand. Och vi kommer kunna se vägen klarar och klarare mot en framtid utan vår älskade skatt. Så länge vi är i denna dimma så är det ni alla som finns runt oss som leder oss på rätt väg.



Även om vår fina lilla skruttfia inte finns just här hos oss...Så har hon flyttat in i
mitt hjärta för gått och kommer alltid förbli där.

Idag köpte jag och mamma en bok. En Mollybok. I den ska vi skriva alla våra
tankar kring vår dotter. Allt ifrån alla dessa underbara månaderna med henne
i magen till förlossning, till livet utan henne här hemma.

Man får ha små mål varje dag. Idag var det att köpa denna boken.





Livet känns så fruktansvärt meningslöst i denna stund. Vad är det för mening att vinna på
lotto om man inte får ta del av vinsten??

Vi blev föräldrar till en dotter. En vacker lite flicka, med svart hår och dem goaste kinderna. Jag blev mamma...till en Molly. Till ett barn som var så efterlängtat och älskad från första stunden jag visste att hon var där i magen. Vi blev föräldrar..men vi fick aldrig vårt barn. Hon togs ifrån oss innan hon ens fick chansen att ta hennes första andetag.

Hon är vår älskade lilla Larv och kommer alltid att vara
det...var hon än är. Vår älskade lilla ängel..




Tack för allt stöd. Ni anar inte hur mycket det betyder<3