Ett nytt avslut

Igår var det dagen som vi väntat på sedan den 28:e december. Vi har väntat
på att få något svar varför Molly inte fick komma till oss.



Vi människor kan dö av tusen orsaker. Helst dör vi av ålderdom. Men även mängder av olika sjukdomar och olyckor kan ta våra liv. I många fall så finner man det orättvist att personen inte fick vara kvar hos oss. Pappas död var den mest orättvisa någonsin. Varför fick han inte vara kvar hos oss? Han var ju bara 46 år. Men pappa var sjuk. Hans kropp hade burit på sjukdom och ohälsa så länge att till slut så orkade inte hans hjärta.
Med Mollys död finns ingen orsak.


Dem hade inte hittat någonting som kunde avslöja vad som hade tagit hennes lilla liv. Provsvaren från mig var "jättebra". Det fanns inga tecken på att min kropp bar på någon infektion av något slag.
Vi kommer aldrig förstå varför vår lilla flicka inte fick leva. Vi kommer aldrig få någon orsak till varför det blev som det blev.
När vi var på väg hem från sjukhuset så kunde jag ändå på något vis känna en otrolig lättnad. Jag kände mig mindre tung i bröstet. Trots att det inte fanns några svar om varför så var ju ändå det ett svar för oss. Jag vet att hon förhoppningsvis hade det lika bra i dem 8 1/2 månaderna som vi hade.
Igår blev en liten hållplats i sorgen. Ett avstamp. Det är dags att försöka gå vidare. Blicka framåt. Med Molly i hjärtat så fortsätter vi upp för berget. Luften känns betydligt lättare att andas och himlens mörka tunga moln har börjat skingra sig en aning. Kanske kan man ana solljus där bakom molnen?




Kommentarer
Postat av: Anna

Älskade vänner skickar den största kramen som finns på denna jord till er ! Och skickar den största tanken till finaste lilla Molly !Vi kommer alltid finnas där för er i med och motgångar. Massa kramar från oss

2012-02-17 @ 14:39:30
Postat av: Eva

Vilken otroligt fin blogg du har, tårarna trillar ner för mina kinder när jag läser om er lilla Molly. Jag känner så väl igen allt du skriver från den tid då jag och min man förlorade vår älskade lilla Elias i v 33. Vi fick heller aldrig något svar på varför det hände, min graviditet hade varit i stort sett problemfri. Det var 2001 men minnena och känslorna är så otroligt starka från den tiden så det emellanåt känns som det var mycket mer nyligen. Våra barn kommer alltid finnas med oss, tätt intill <3

2013-06-14 @ 00:13:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0