Dela med sig
Igår fick vi träffa andra föräldrar som förlorat sitt barn i magen. Vi var tre par och en kvinna som höll i det. Vi satt där till en början runt bordet, helt tysta. Vi började med att tända ljus för våra barn. Våra ängla barn. Vi tände ett ljus för våran Molly som dog för snart 7 veckor sedan. Ett annat par tände ett ljus för sin dotter som dog för ca 7 månader sedan. Och yttligare ett par tände ljuset för sin son som dem förlorade för 4 veckor sedan. Patricia, hon som anordnat träffen. Började berätta sin historia om sin lille son som hon förlorade för ett antal år sedan. Hon berättade att hon gått över tiden 10 dagar och sedan fått reda på att det lilla livet i hennes mage hade slutat leva.
Vi delade med oss av våran berättelse om våran Molly.
Det kändes så skönt att få dela med sig av våran dotter. Men det var framförallt skönt att få känna igen sig i de andras berättelser. Vi nickade igenkännande mot varandra hela tiden. Vi pratade om ensamheten om att vara "dem" som inte fick sitt barn.
Vi pratade framför allt om kännslan att inte fått föda ett levande skrikande barn. Vi pratade om våra alldeles knäpptysta förlossningar. Om hur fina våra barn var när vi fick se dem. Helt normala, underbart vackra små barn.Känslan kring att behöva lämna kvar sitt barn på sjukhuset. I ett kallt kylrum. Att behöva lämna BB utan sitt barn. Att komma hem som föräldrar, men utan att få ha sitt barn med sig.
Vi pratade om längtan till nästa barn. Längtan och oron om att bli gravid igen.
Tårarna rann nästan hela tiden under vårt 3 timmar långa möte. Vi kommer träffas en gång i månaden nu framöver. Och jag längtar redan till nästa gång. Jag och Martin blev helt plötsligt inte ensamma i våran situation. Vi två blev en del av en grupp. Och det kändes jätteskönt.
Samtidigt som jag känner lättnad o glädje över att Ni funnit andra att dela samma sorg o oro med, så skär det så enormt i mig att ni alla har drabbats av samma tragedi..
Jag kan för mitt liv aldrig föreställa mig smärtan ni går igenom. För den skrämmer mig! Varje dag påminns jag om hur lyckligt lottad jag är som fått 3 friska o vackra barn.. Men jag kan inte rå för att även känna skuld, av ngn anledning? Förstå mig rätt..?
Men ditt mod o din styrka att orka kämpa dag för dag, ger även mig styrka att ta vara på det som jag håller kärt..
Känner så enormt med Er i er sorg.. Men är glad att ni inte längre känner er ensamma <3 Kramar i massor!
Fina Fitri...Du skriver så himla fint till mig. Jag förstår dig angående att du på något vis känner skuld. Det är säkert ett naturligt sätt att känna, och jag tror det har med den mänskliga empatin du så fint har. Jag tar det som att du hade önskat mig detsamma som du har..3 underbara fina levande barn. Det är en fin tanke. Styrkan och viljan att fortsätta är mycket pga alla ni fina människor som finns runt om oss. Utan er hade det varit dubbelt så tungt. Och nu är vi som du skriver inte ensamma i vår situation.
Ta hand om dej och familjen<3 STOR KRAM
Smärtan ni bär på måste vara enorm... jag blir mållös, vet inte vad jag ska skriva? Jag blir alldeles stel när jag läser "att behöva lämna kvar sitt barn på sjukhuset, i ett kallt kylrum" Jag ryser ända in i själen. Det är så oerhört sorgligt att jag blir... mållös. =(
Jag försöker skriva ifrån mitt hjärta och mina tankar är ärliga. Men orden som beskriver hur jag känner är inte i närheten av hur ont det verkligen gör. Vill egentligen inte att någon ska försöka sätta sig in i våran situation eller hur vi känner, vill bara berätta vårt öde om detta. Och som Fitri skriver, hoppas att man istället ser vad man har här i livet och att vi ska vara glada för det som är idag..Livet är en bergochdalbana. Men det är i motvind en drake stiger och inte i medvind:)
ja den där Fitri hon får allt till det ibland :-) hihi
Stora kämpa på kramar!
Vi har tre änglar och en solstråle i vårt liv. I den bottenlösa sorgen minns jag speciellt några ord som en mamma i stödgruppen sa - Det tar längre tid att lägga sig ner och vänta på att dö än att kämpa sig tillbaka till livet!
<3
Tack Ni underbara människor som stöttar Ida och Martin i deras stora sorg.Jag vet vad det betyder
även för oss.Tack än en gång.
Kramar Idas farmor
