Jag kommer aldrig få ge Molly fart på gungan
Kära vän, Att gå promenaderna utan er fina dotter, förstår att det känns otroligt ensamt och tungt. Jag finns här för dig! Önskar bara att jag kunde gå promenad med dig och finnas där fysiskt...Kramar!!!
Kram till dej min underbara vän<3
Tänker så mycket på dig Ida, och på lilla Molly. Vet att livet för er är nu en bergochdalbana och att ibland står allt stilla för att sen gå så fort att man inte hänger med. Det är någonting speciellt med att leva så nära livet. Allting kastas bort o man är bara det man är. Det är som att se allting med ett par glasögon som gör att man ser allting med en extra skärpa, det gör ont. Men man har fått se det verkliga livet. Kram
Precis så är det Paulina... Man har liksom drabbats av Livet. Vissa dagar vet jag inte vem jag är. För jag är inte den samma som innan. Och på något vis så gillar jag inte alls den här personen som jag tvingast bli...Ne vissa dagar ger uppförsbacken extra mycket mjölksyra...Kram till dej!
Lilla gumman vad det känns i hjärtat. Skulle bara vara nära Dig och kramas som vi gjorde när Du var liten. Men Ida livet blir inte alltid som man vill, fråga oss. Vi glömmer aldrig Molly coh pappa, men jag lovar det blir ljusare.Det har vi ju pratat så mycket om. Kramar farmor.
Stor kram!
Gungan kommer att finnas kvar, Ida.Kram igen.
Vännen! Tänker så på dig!
Jag har sagt det förr o säger det igen.. Jag önskar av hela mitt hjärta att ni hade fått behålla Molly! Kan fortf inte förstå varför just Ni drabbats av detta grymma öde..?
Men som din farmor skriver - gungan finns kvar o även Molly kmr att finnas med er den dagen du ger fart på gungan <3
Stor kram Ida!
