Puttelinas

- Ida -

När jag hamnar efter...

Tänk er såna här platta "rulltrappor" Där man slipper släpa sin packning. Oftast på flygplaster finns såna. Tänk er såna rullband. I min värld åker alla på såna rullband. Dem slipper släpa på sitt tunga bagage. Bredvid detta rullband, springer jag. Med en blytung ryggsäck på ryggen. Jag är svettig och jag håller på att tappa andan. Mjölksyran i benen blir mer och mer tydligt. Vissa på rullbandet ser hur jag kämpar för att komma fram i samma takt som dem andra. Dem hejjar på mig. Säger åt mig att kämpa. Dem skriker till mig att jag minsann orkar lite till. Men dem rullar liksom förbi mig. Jag orkar inte springa i rullbandets fart. Jag hamnar efter. Jag ser dem andra längre och längre bort. Tillslut hör jag inte att dem hejjar på mig längre.

Deras ord kommer inte fram och tillslut så känner dem säkert att det inte är lönt att ropa till mig längre.

Just nu springer och springer jag, känns det som. Men hur snabbt jag än försöker springa. Så glider alla andra förbi. Snabbt, smidigt och lätt. Utan att behöva bära ett tungt bagage.

Men även om jag inte ser målet än. Så är jag bombsäker på att jag kommer komma fram. Jag kommer komma fram en dag. Trots att jag kommer flämtades långt efter dem andra. Så kommer jag komma fram till slut.

Jag hejar, och hör du mig inte kommer jag att skrika mig hes. När rullbandet går för fort för att du ska se mig så kommer jag komma tillbaka. Gå i motström. Om jag kunde skulle jag bära den blytunga väskan ibland också. Du är en fin människa som snart kommer i mål även du. Starkare än alla andra som fått åka rullband utan bagage som är blytungt. Finns här och hejar mig hes på er! Puss

Lilla gumman, vi är jättemånga som hejar på Dig, det vet Du!!Det dröjer, men rätt som det är trillar det lite då och då ur den där ryggsäcken.Då blir det lite lättare, men det kanske tar lite tid. Under tiden är vi många som tänker på Dig och älskar Dig. Kraamar farmor.

*Tår + helkroppsrysning.*

Nog har du en jobbig tid nu och framåt. Jag kan nog inte ens föreställa mig. Men jag är så himla glad över att du ändå har ett hopp. Tro, hopp och kärlek Ida. Du kommer att komma i mål, mycket starkare än dem som glidit fram.

Jag vet att det lät som om jag sprang helt ensamt bredvid bandet. Men ni är flera som hela tiden springer med mig. Och utan er hade jag inte ens orkat halvvägs vad jag har kommit nu. Det finns till och med vissa av er fina underbara som hjälp till att lyfta mig när mina ben gav vika. Tack för att ni finns<3

Älskade Ida! Hade det funnits en chans att få bära en del av DIN ryggsäck hade jag inte tvekat att göra det! Du vet var jag finns om du behöver! Många kramar