Puttelinas

 
Dagar och nätter flyter samman just nu. Spelar ingen roll vad det är för veckodag. Dag som natt. Självklart är kvällar och nätter mycket tyngre. Tankarna är svårare att skingra. Samtidigt vill jag inte skringra tankarna. Jag vet att jag behöver få ut dem här tårarna. Jag måste få ut ilskan och frustrationen som byggs på inom mig. Sorgen måste bearbetas. Och om det så är kl.03.30 på natten och huset är alldeles mörkt och tyst. Så får det va då. Det är så här det är nu. Livet är skit. Inget kan ta ifrån mig tunga sten som sitter i mitt bröst. Vi förlorade våran dotter och så är det. Jag kan inte hjälpa mig själv genom att försöka låtsas att det är bra. För det är det inte. Ingenstans.


Idag har varit en "bra" dag. Jag har haft ork och lust att fixa lite här hemma. Fixat med stryktvätt och gjort fint i garderoben. Martin har donat och gjort Puzzel fin. Jag känner att min kropp är mycket piggare. Och hade det inte varit för den lilla svanskotan som tydligen fått sig en törn vid förlossning så är jag nästan helt mig själv i kroppen igen. Men det där med svanskotan kan tydligen ta tid. Troligen är det en spricka i benet som gör att det gör så ont. Men det är inget att göra åt det utan det får läka av sig själv.

Nu ska vi snart gå en promenad till Mette och Alexander. Alexander fyller idag och
det ska ju firas med lite fika=)

Vet inte hur många gånger jag kan säga tack. Tack för allt stöd. Ni är helt otroliga. Så mycket fina människor vi har omkring oss. Ni ska bara veta hur mycket ni stärker oss!