Puttelinas

Farfar berättade om en ung mamma som han träffade på under en av hans promenader. Den unga mamman hade sin lille son gående bredvid sig. Iklädd galonisar och gummistövlar. Såklart, det var ju regnigt och blött ute. Helt plötsligt siktar denna lilla kille in siktet på en stor vattenpöl och tar sats och hoppar allt vad denna lilla kropp klarar! Farfar skrattar åt det livliga barnet. Och mamman lika så. Pojken gör yttligare ett hopp som resulterar i något som kan likna en dykning. Rätt på magen. Mitt i vattenpölen. Farfar skrattar lite mer tveksamt och tänker att nu blir väl ändå mamman kanske lite arg. Men nej då. Mamman skrattar vidare med farfar. Barnet såg lyckligare ut än någonsin.

Sådan mamma vill jag bli. Kläder är till för att tvättas. Och hur kul är det inte att hoppa i vattenpölar! Jag tror att i vissa fall kommer jag ta steget ännu längre och hoppa med mitt barn i vattenpölen. Jag kommer vilja vara med i mitt barns lek. Och jag kommer vilja uppmuntra till lek. Livet kan vara en fest, om man väljer att det ska vara det. Sedan att man drabbas av livets baksidor, det är inget vi kan styra. Men att mitt barn ska få hoppa i vattenpölar det är härmed ett löfte!