När man känner sin egen mamma i sig

 
Ludvig fick jättemycket feber av sprutorna igår natt. Första riktiga febern. Han var uppe och snudda på 40 stecket. Helt slut och orkeslös var han. Yrade i sömnen. Jag ville bara göra det så bra som möjligt för honom. ( Det vill jag ju jämt, men ni förstår) Han fick sitta i mitt knä så fort han var vaken. Jag pussade och klappade honom extra mycket. 
Helt plötsligt slår det mig. Jag är min egen mamma. På något vis. Jag kan känna igen den trygga famnen man fick gosa upp i när man var sjuk. Jag minns hur mamma dona och försökte precis på samma vis som jag få det bra som möjligt för det lilla sjuka barnet. 
Mina ord och humningar lät precis som mammas. "Såja lilla älskade vännen. Det blir snart bra ska du se."
 
Det slår mig dagligen att jag faktiskt är en annan person nu. Eller att en del av mig har vaknat till liv och jag får vara den människan jag så länge har drömt om. Jag får vara den personen som gör sitt yttersta för en annan liten varelse. 
Och det är jag som är bäst för mitt barn.
Jag tröstar honom bäst. Han somnar lugnast hos mig osv. 
Det mina vänner, det är en egoboost om något!
 
 
Idag är Ludde sig själv igen. Och jag fick sovmorgon till
9.00 så vi är båda pigga och glada idag!
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Caroline

Åh så fint skrivit Ida! Ludde kunde inte haft en bättre mamma!❤Jag längtar så tills jag med får uppleva det du skrivit ❤

2013-05-08 @ 13:56:58
Postat av: Anna

Håller med jättefina skrivet och det är precis så ! Ingenting slår mammas trygga famn när man är hängig <3 Skönt att han är på bättrings vägen ! Vi ses imorgon ! Längtar kramar

2013-05-09 @ 18:49:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0