Puttelinas

- Ida -

Pappa 53 år

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag och pappa den 26/8-1984.

 

 

Idag för 53 år sedan föddes min pappa. 

 

 

Jag har tvingats leva utan honom i 6 år och snart 4 månader. Han rycktes ifrån oss alldeles för tidigt. Han fick inte ens hinna uppleva sin 47 års dag. 

 

Pappa är med mig i mina tankar varje dag. Jag kan ofta tänka på att jag bara skulle vilja ringa honom. Prata sådär allmänt som jag kunde göra med honom. Jag saknar att fråga honom om saker här i livet. Pappa kunde allt. Han var jätte allmänbildad. Allt som ofta hade han svar på det man undrade. Han var flygrädd. Men hade nästan varit i varje land i hela Europa. 

Pappa hade ett sjuhelvetes humör. Men en mer godhjärtad människa är svårt att hitta på denna jord. Han ville alla gott. Precis alla. Rättvisa var hans förnamn. Det skulle gå jyst till liksom. Inget hum-hum och skitsnack där inte. Raka rör och ärlighet var hans melodi.

 

Jag är nog väldigt lik min pappa på många sett (inte just dessa egenskaper jag närmt ovan) . Tyvärr har jag fått märka det efter hand under dessa åren han varit borta ifrån mig. Jag har fått märka på egen hand att jag verkligen är min pappas dotter. 

 

 

Efter Ludvigs födelse så har jag haft så många tankar om när pappa själv fick mig. Sitt första barn. Hur han har skyddat mig genom våra 22 år tillsammans. Hur han har älskar mig utan några som helst gränser. Tänk så orolig han har varit för mig många gånger. Hur han suttit uppe på nätterna och väntat på mig under tonåren. Jag tror och vet att han många många gånger säkert suttit och tittat på mig när jag sovit gott och tänkt; att jag och mina syskon var det dyraste han hade i livet. Precis så som jag tänker om min älskade Ludvig idag.

 

Jag har dem senaste veckorna föreställt mig hur förbannat hemskt pappa måste ha haft det att släppa tag om livet. Såklart ville han inte lämna oss. Någonsin. Jag kan bara tänka mig hur det hade varit om jag var tvungen att lämna mitt liv. Att lämna Martin. Min familj. Att tvingas säga farväl till sina barn. Att ha vetskapen om att man aldrig kommer få se sina barn bli äldre, gifta sig, ta körkort.

Vetskapen om att man inte skulle få träffa sina barnbarn.

 

 

Jag saknar pappa varje dag. Jag vet att han finns hos mig. Han bor inom mig. 

Idag skulle han ha fyllt 53 år.

 

Grattis min älskade pappa!

 

 

 

grattis till din pappa på födelsedagen, han är säkert närmare dig än det känns ibland. i alla fall kan det kännas trösterikt att tänka så i svåra stunder. för hur kan man vara närmare en person än i dennes egna hjärta? och han bor ju där nu, i ditt hjärta. :)

grattis oxå till er, för ludvig. underbara bilder du lägger upp ibland. kikar in här då och då för att läsa dina vackra texter och reflektioner, om både stort och smått, enkelt och svårt. du ger mig perspektiv på min egen tillvaro ibland. och just nu får du mig att minnas tillbaka till våra egna spädbarnstider, som att uppleva dem på nytt.

tack för att du delar med dig och stort lycka till med allt. :)

kram