En puzzelbit

 
 
Idag startar vardagen. För dem flesta. Slut på ledigheten och hemmamys. Men för mig känns det som om hemmamyset börjar nu. På riktigt. Nu ska jag vara hemma länge och mysa med Ludvig och alla djuren. Det känns nästan overkligt länge. 
 
Jag ska vara hemma och göra det mest viktigaste jobb jag har åtagit mig i hela mitt liv. Att vara mamma. Att vara en person som ska finnas för min son dygnets alla timmar. 
Jag har aldrig varit rädd för att kliva in i mammarollen. Jag har längtat så mycket och jag har hunnit förbereda mig under en lång tid. Som jag skrev innan Ludvig föddes så har jag aldrig varit så redo inför någonting någonsin tidigare i mitt liv, som att få barn. Man kan se det som ett kall. Mitt kall i livet är att få vara en mamma. En mamma som älskar sina barn till tusen
Det känns som om en STOR puzzelbit äntligen har fallit på plats. En puzzelbit som tidigare fattats mig. En del av mig som gör att jag känner mig mer som den jag alltid velat vara. 
Och vad det nu än må vara i livet. Att bli mamma. Eller att hitta den rätta utbildningen. Börja att träna osv. Vad det än nu må vara som gör att man hittar sig själv en aning mer, så är det ju så befriande. När man har den där fjäderlätta känslan i kroppen om att detta är verkligen JAG. Detta känns rätt ut i fingerspetsen. 
När man har hittat en del av sig själv.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0