Puttelinas

 

Idag var det dags för kuratorsamtal igen inne på mödravården. Eva som jag träffar är en helt underbar person och hon kan verkligen sätta finger på mina tankar och faktiskt på vem jag är. För varje gång är det aha upplevelse och jag känner verkligen att det är givande och behövande just nu. Att få lite konkret klarhet i alla mina annars snurriga, knäppa, oroliga tankar. 

 

Det här med att gå och prata med en proffsig person är faktiskt inte så dumt. Jag har innan Mollys födelse aldrig känt behovet av att prata. Men så här i efterhand så tror jag att det säkert varit flera gånger i livet som jag hade mått bra av att prata med någon som reder ut en lite där innanför. En männsika som bekräftar att det jag känner är inte onormalt. Eller att det faktiskt är helt ok att vara den man är trots att man kanske inte tycker att man passar in. Exempelvis som när man gick på högstadiet. Det är ju den bästa tiden i ens liv då man egentligen mår som sämst. Kroppen sparkar bakut. Hjärnspökerna gifter sig fint med tonårshormenerna osv. Tänk så bra det hade varit att då fått prata med en vuxen på riktigt. Typ som med skolkuratorn eller liknande. Inte för att man har problem med något speciellt. Utan bara för att reda upp lite där inne i huvudet. 

Så. Jag slår ett slag för samtalsterapeuter, psykologer, betendeterapeuter osv. 

 

 

 

På tala om att prata. Så efter besöket hos Eva åkte jag vidare till min gamla arbetsplats. Min älskade Hudvårdsstuion. Med den mest gräddiga bakelsen jag kunde hitta på konditoriet klev jag in till Veronica och vi fika och pratade i säkert två timmar!. Tog igen lite skulle man kunna säga! Supermysigt och skönt att få komma dit och hälsa på. Sist jag var där så var det kanske ca 2 månader efter vi hade fått Molly och då var allt så himla ångestfyllt och jobbigt. Men idag kändes det helt som vanligt och jag skulle utan problem kunna ställa mig där bakom disken och börja jobba vilken sekund som helst! Det kändes lite som att komma hem=)