Ok, varning för romantiskt drabbel. Men jag vill bara att ni ska förstå hur mycket Martin betyder för mig. I fredags när vi var ute och dansade så var vi ett helt gäng. Det blir ju lätt lite uppdelat när man är så många. Vi tjejer var snabbt ute på dansgolvet medans killarna fortfarande stod i baren och diskuterade livfrågor, eller bilar ja eller vad det nu är som dem pratar om. Ja hur som helst, så har det varit dem flesta gångerna när jag och Martin har varit ute tillsammans. Titt som tätt så slänger man iväg ett öga på varandra för att checka så allt är ok. Men i fredags var allt annorlunda. Det var första gången jag drack mer än ett glas vin sedan jag var gravid. Det var första gången vi var ute på okänd mark efter allt vad som har hänt. Och visst gjorde det oss gott! Vi hade en toppen kväll och var så nöjda av att vi hade bestämt oss för att följa med. Men, utan att vi tänkte på det. Så drogs vi, jag och Martin, till varandra hela kvällen. Utan att tänka på det så gick jag och ställde mig vid killarna. Kände att jag bara ville kolla läget, även om det var 5 minuter som jag och Martin precis varit ute och tagit luft. Och när jag stod på dansgolvet så kom helt plötsligt Martin och ställde sig bredvid och ville vara med och dansa (!) Vi dansade fler danser tillsammans och jag kan säga till er som inte känner Martin så bra så är det mycket sällsynt att ens få dansa en dans med honom. Men som vi dansade på! Och när vi som sagt inte dansade så gick vi som ena tonåringar och höll varandra i handen, nosade varandra i nacken. Vi släppte inte varandra utom räckhåll på hela kvällen. Vi kunde helt enkelt inte låta varandra vara.
När vi kom hem så diskuterade vi detta faktum att vi betett oss som ett nyförälskat par. Och vi kom fram till att vi är ett nyförälskat par. Efter det som vi nu tvingas att gå igenom så har vi märkt att våran kärlek bara växer sig starkare. Vi har blivit mer. Rikare och djupare på alla plan.
Och att jag är glad och tacksam över detta förstår jag att ni fattar. För det kunde lika gärna blivit tvärtom. Denna händelse skulle lika gärna dra oss isär. Vi kunde lika gärna haft svårt att förstå varandras sätt att sörja, sakna och bearbeta allt. Allt som oftast har jag läst när andra par förlorar ett barn så växer glappet mellan dem sig större. Dem glömmer att ge varandra stöd eftersom dem är upptagna med att själva försöka överleva. Att det många gånger är svårt att hitta tillbaka till varandra. Att ilskan och sorgen är för stor och att kärleken inte riktigt får plats i all smärta.
Och det kan ju låta flummigt. Men denna lilla loppan Molly. Hon har genom hennes otroligt korta existens i våra liv utfärdat en av dem viktigaste uppgifterna man kan ha i livet; att föra två människor närmare varnadra och se till att våran kärlek blivit starkare än någonsin. Det finns ingen på denna jord som skulle kunnat göra det jobbet. Bara hon. Och det är vi evigt tacksamma över.
