Tänk om...
Idag är det den 10 Januari 2012. Det var den dagen som vårt barn var beräknat till. Ända sedan dagen då vi gjorde första ultrljudet och fick detta datum har man fanatiskt räknat ner dagarna. Man har tänkt att i mitten av januari kommer vi vara tre. En familj med ett litet barn. Jag har sett framför mig hur vi skulle ha gått här hemma och myst i detta tråkiga januariväder. Bara tagit hand om varandra och varit lyckliga över vår nya lilla skapelse som kommit till oss. Inga beskymmer i världen hade funnits. Utan vi hade bara varit uppslukade av vår älskade dotter. Förblindade av kärleken som man får till sitt barn..
Men man kan aldrig veta. Tur är väl det. Drömmarna om hur vår framtid skulle ha
varit är nu omvanlat till en mardröm som blir tydligare för varje dag. Istället för den totala lyckan
gräver vi istället ner oss i den djupaste sorg. Vi blev tre. Men förblev två.
Igår kom Anna och Amalia hit. Yttligare en vän som ställer upp i vått och tort. Vi ska ta och ge oss ut på en promenad nu. Gå förbi minneslunden och tända ett ljus. Jag har inte riktigt varit ute på nån promenad än. Men jag tror både kroppen och själen kan må bra av lite frisk luft.
Men egentligen vill jag bara göra som Cloetta på bilden...gömma mig och bara sova bort all smärta.. Men mitt liv är här och nu trots allt. Och som jag skrivit innan. Det gäller att hitta dem små ljusglimtarna varje dag. Idag tror jag att denna promenaden kommer göra mig gott.
Tack för alla fina kort och hälsningar som kommer i brevlådan!
Jag beundrar dig Ida. Du är så sällsynt klarsynt. Det har du varit från första dagen. Det är väldigt starkt att läsa om dina dagar och jag skickar mycket värme och kärlek till er. kram
Ja, sällsynt klarsynt är verkligen orden på vad jag försöker få fram. Jag blir så varm i hjärtat av denna fina människa som du verkar vara Ida, mycket ljus och kärlek till dig, till er <3
hej ida...
ibland snurrar man runt på nätet och hamnar lite här och var, hos personer man "kände" en gång eller visste vilka de var. du och jag gick i samma skola, och sedan jag hittade din blogg har jag följt din graviditet då och då. men nu var det ett tag sedan... fick en chock när jag nyss läste om vad som hänt dig. vet inte vad jag ska skriva, bara att jag Vill skriva något. bry mig. vifta med trollstaven och åtminstone försöka...ställa allt tillrätta.
är själv mamma till tre och kan inte ens föreställa mig vad du går igenom just nu. men jag vet att det krävs en otroligt stark människa för att rakryggat och öppenhjärtigt kunna tala om sin sorg som du vågar göra. det gör dig till en modig och väldigt speciell person.
jag vill skicka dig många varma kramar, hoppas du tar emot dem.
hälsningar Melissa Vargavinter.
You just faded away
You spread your wings you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back.
You're always on my mind
I'm about to tear myself apart.
You have your special place in my heart. Always
Heaven is a place nearby
So she won't be so far away.
And if you try and look for her
You will find her someday.
Heaven is a place nearby
So there's no need to say goodbye
I won't ask you not to cry
She will always be by your side.
LM
Fina Christin, tack för din omtanke<3
Även årerigen tack Anonyma för dina värmande ord.
Melissa. Först vill jag säga att det är kul att du läser min blogg..Sen tacka för dina ord. Det är inte lätt att förstå när något sånt här händer..och jag kan tänka mig som mamma till tre barn så har självklart oron kring att något ska hända dem små funnits där redan från i magen. Livet är så fantastiskt, men samtidigt så grymt... Ta hand om dej!
Till dig som följt bloggen länge; Den låten är en utav dem finaste. Min vän Jennie sjöng den på pappas begravning och ligger mig varmt om hjärtat. Tyvärr har jag inte klarat av att lyssna på den förrän nu..Nu när Molly dog. Den stämmer så..Tack<3
