Puttelinas -

När man tvingas leva med verklig avundsjuka

Avundsjuk. Jag lider av den värsta avundsjuka jag upplevt i hela mitt liv.

Den liknar ingenting av tidigare upplevelser. Det handlar inte om att jag är avundsjuk på en vän som har lyckats få tag på en supersnygg tröja och dessutom fått den till halva reapriset, och det var den sista. Det handlar inte om att jag önskar en familjemedlem en trevlig resa till Thailand när jag egentligen struntar i hur trevlig deras redsa kommer bli utan bara helst av allt så skulle bara vilja byta flygstolen med denna. Det är inget liknande den avundsjuka man kan få när man tittar på stora flådiga villor, med trippelgarageportar. Eller när man önskar att man vore lika bra på att gå till gymmet som kollegan. Att vara så där vältränad som alla andra är.

Nej det går inte ens att jämföra med den typ av avundsjuka.

Den känslan jag får när jag ser andra stora gravidmagar går nästan inte att beskriva. Jag vet ju hur förväntansfulla och lyckliga dem är för att det snart är dags för deras lilla bebis att anlända. Dem går där i ett lyckorus som är det bästa amn kan tänka sig. Men min första tanke som slår mig när jag ser dessa vackra kvinnor är: Sluta för i helvete att vara lycklig! Du vet aldrig om du ens kommer få ditt barn! Tro inte att det är någon garanti bara för att barnet är fullgånget och du är redo...Barnet kan dö ändå! Det gjorde mitt!

Usch vad hemskt det låter. Men jag vet varför jag får dessa tankar. Jag är lider "bara" av den värsta avundsjuka man kan tänka sig.

Men jag skulle inte för hela världen önska någon annan att gå igenom det vi har gjort.

Mina avundsjuka tankar håller jag inom mig och jag vet att dem kommer lätta allt eftersom tiden går. Jag skulle aldrig låta min sorg och ilska över att vi förlorade vårat barn ta ifrån någon annans totala lycka över att äntligen blivit förälder till ett levande och friskt barn. Aldrig någonsin skulle jag låta avundsjukan ta över. Jag kommer inte tillåta mig själv att bli bitter.

Men jag inser att den här avundsjukan är något jag helt enkelt får leva med. Jag måste få känna som jag gör. Och jag kände att jag var tvungen att skriva om det. För det är så här mitt liv är nu.

Men. Ja för det kommer oftast ett men. Jag vet att det kommer bli bättre. Det har blivit bättre. Det har snart gått 6 veckor sedan allt hände. Och mycket har hänt sedan dess. Vi märker att vi klarar av att leva vidare (vilket till en början kändes som om att bestiga det högsta berg samtidigt som det var is över hela berget. Hur man än skulle försöka ta sig upp så skulle man bara glida ner igen. Inte hitta något fotfäste alls. Men isen har bröjat smälta nu..) Om det nu ska vara med en stor dos avundsjuka så lever vi i allafall vidare. Vi hittar ett sätt för varje dag. Att hitta ett sätt att klara av idag.

Ta hand om er där ute!

Kram

2012-02-06 @ 12:05:15 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: En i mängden

Att du känner som du gör är nog en stor del av läkeprocessen och jag tror att det är ett fanatiskt stort steg att du kan erkänna det för oss andra. Det du känner är INTE konstigt.

Du är oerhört inspirerande och verkar så himla ödmjuk trots det fruktansvärda som ni går igenom.

2012-02-06 @ 16:23:43

Postat av: Ida

Tack dina ord! För tro mig, man börjar fundera på om det är ok att känna som jag gör. Men genom erkännande så tror jag man kommer en bit på vägen... Att inte dölja "negativa" känslor.

2012-02-06 @ 16:47:12

Postat av: siv

Älskade lilla barnbarn.Det är helt okej att känna som Du.Din empati mot andra är mycket större än

Din avundsjuka iallafall.Vi vet!

Tusen kramar Farmor o Farfar

2012-02-06 @ 18:22:00

Postat av: Anna

Älskade vän förstår att du känner som du gör och jag tycker det är starkt av dig att verkligen skriva det , du skriver på ett så fint sätt ida som berör än långt in i själen. Ni kommer klara detta och vi kommer vara med och stötta er hela vägen.

Tack för du är min underbara vän !

2012-02-06 @ 20:23:45

Postat av: Sandra

Älskade o världens gulligaste Ida, skriv vad Du vill, skriv allt som du känner o tänker! Inget är fel, du måste få ut de på nåt sätt! Jag går in på din blogg varje dag o så fort jag kommer hem från skolan här i Spanien/Granada, kan inte göra så mycket för Er härifrån men Ni ska veta att jag har mina tankar hos er varje dag! Ni kommer klara de här kapitlet i livet så bra, tänk att framtiden är lång och har många många år kvar! Saknar dig min Vän! Massa kramar! <3 <3

2012-02-06 @ 20:57:58
URL: http://strandgard.blogg.se/

Postat av: Ida

Farmor, Anna och Sandra... STOR kram till er!

2012-02-06 @ 21:32:35

Trackback

Puttelinas

- Ida -

När man tvingas leva med verklig avundsjuka