Puttelinas

Idag är det vardag. Verkligen vardag. Martin har så smått börja jobba lite igen. Denna veckan jobbar han tre dagar. Vi har pratat mycket om hur det skulle kännas för mig när han var på jobbet. Vad skulle jag fylla mina dagar med?

Men jag ser inte det som något problem. Jag kan alltid fixa med någonting här hemma. Gå långpromenader med Puzzel. Fika med någon vän. Läsa bok. Sova. Tänka. Läka.

Jag har sagt att man inte ska behöva vara orolig för att jag ska sitta här hemma och bara vänta på bättre tider. Att jag ska deppa ihop totalt och inte resa mig alls.

Att jag kommer känna mig ensam.

Jag har sagt att man behöver inte vara orolig. Jag reder mig=)

Någon klok människa sa: "Jag känner mig inte direkt stark, utan mer slittålig"

Det är lite så jag känner mig.

Än så länge känner jag mig inte redo för att börja jobba. Mycket pga att jag vet hur känslosamt det kommer vara. Med 90 % av mina kunder kommer jag behöva tala om våran förlust av vår dotter. Jag kommer behöva berätta och kanske tillochmed "trösta" och lugna kunderna. Dem ska ju komma till mig och få en behaglig stund. Det ska ju vara deras stund. Och jag anser att jag måste vara såpass stark att jag kan åtsidosätta mig själv lite då. Att jag har nog med energi för att ge dem det dem kommer dit för att få. Och den styrkan och den energin har jag inte än.