Puttelinas

Ja vi hade lite diskutioner kring riktig vänskap i helgen. Vi satt och jämförde oss med andra vänskaper. Alltså, vi har ju alla träffat nya männiksor som vi kommit nära de senaste åren. När jag säger vi, menar jag "the old gang". Vi kom in på hur hårt klimat tjej-gäng har det under uppväxt tiden. Alltså det är falskt prat bakom ryggen, ena dagen bästa vänner andra dagen tvärtom. Jag vill inte på något sätt säga att vi är bättre. Men jag måste bara helt ärligt påstå att vi har aldrig betett oss så mot varandra. Klart att vi har haft skilda meningar, och diskutioner som inte kunnat lösas. Men jag har i alla tider kunnat lita på mina vänner till 110 %.

Sedan tror jag ju självklart att det har med ålder att göra. Mognad osv. Men ibland tvekar jag på det. Vissa fortsätter i denna "tonårsfas" längre än nödvändigt.

Läste Hibbs blogg imorse om att man inte kan lite på någon. Inte sin pojkvän, inte sina vänner.

Det var då jag bara insåg yttligare. Att jag är så lyckligt lottad. Jag har världens bästa vänner!!! Det är så viktigt för mig mina vänner att ni vet det! För det är ni som har gjort mig till den jag är idag. Jag kan bara föreställa mig hur det hade vart att växa upp i ett tjejgäng där man inte kan lite på någon, eller att det hela tiden ska vara en kamp för att verka bättre än den andra. Vi har vart dem vi är. Vilket är mycket olika. Och det har vart oki. Den ena kan sjunga, den andra är vältränad, den tredje är smart(?) ...o.s.v. Vi är vänner som har kunnat komplitera varandra. Och det är väl så det ska vara?